Vad är marxismen-leninismen-maoismen?

Vad är marxismen-leninismen-maoismen?[1]

Emil A.

 

Marxismen-leninismen-maoismen (MLM) är proletariatets ideologi som ämnar upprätta det klasslösa, kommunistiska samhället. MLM är den vetenskap som vägleder proletariatet och de förtryckta klassernas revolutionära kamp.

MLM har utvecklats av proletariatets stora läromästare Karl Marx, Friedrich Engels, Vladimir Lenin, Josef Stalin och Mao Zedong.

MLM visar att proletariatet behöver ett självständigt parti som är kapabelt att leda de revolutionära massorna i en socialistisk revolution. Proletariatet måste krossa den härskande klassens statsmakt i en revolution, etablera sin egen statsmakt i form av proletariatets diktatur, upplösa det privata ägandet av produktionsmedlen och fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen.[2] Proletariatets diktatur innebär en aldrig tidigare skådad utvidgad och utvecklad demokrati för en överväldigande majoritet av befolkningen, då statsmakten för första gången tjänar de stora massorna.[3] Samtidigt innebär den en diktatur mot de fåtal störtade förtryckare och kontrarevolutionärer som med våld vill återupprätta kapitalismen.

MLM är en vetenskaplig ideologi som har sammanfattat proletariatets revolutionära kamp, och har involverat många hundratals miljoner människor i dess praktik. MLM är med andra ord de samlade lärdomarna av kampen för kommunismen.

MLM är inte en uppsättning dogmer, utan en vägledning till handling. Ett kommunistiskt parti kan uppnå en framgångsrik revolution endast om det förenar marxismen-leninismen-maoismens allmängiltiga sanning med de konkreta förhållandena i sitt eget land.

 

I. Marxismen

Marxismen beskriver de objektiva lagar som styr utvecklingen av naturen och samhället, och är en vetenskap som vägleder proletariatet och de förtryckta klasserna till seger.[4] Marxismen utvecklades av Karl Marx och Friedrich Engels.

Marxismen utvecklades under kapitalismens utbredning.  I Europa hade kapitalismens etablering utsatt proletariatet för grym exploatering, och arbetarna levde miserabla liv. Arbetarrörelsen var i sin linda och det propagerades många olika teorier om vägen för proletariatets befrielse från kapitalismens ok. En sådan tendens var den utopiska socialismen. De utopiska socialisterna såg inte att proletariatet var en historiskt utvecklad klass som nödgar sin egen politiska rörelse och störtar kapitalismen med våld, utan som ett blott lidande skikt av befolkningen. Deras lösning var därför inte att organisera proletariatet, utan att framföra sina egna utopiska idéer och fantastiska samhällsbyggen som skulle etableras med välgörenhet från borgerskapet. Deras väg till sina fantastiska samhällsbyggen byggde på övertala alla (inkl. härskande klassen) om dess överlägsna rationalitet. Således förkastade de utopiska socialisterna också det nödvändiga våld med vilken varje klass överkastar en annan i samhällshistorien.[5]

Marx ansåg, till skillnad från de utopiska socialisterna, att de viktiga händelserna som uppstår i världen finner sin orsak i den ekonomiska utvecklingen som leder till att samhället uppdelas i antagonistiska klasser som strider mot varandra, d.v.s. i klasskamp.[6] Detta var den materialistiska historieuppfattningens (”historiska materialismens”) grundsats, som påvisade att kommunismen växer fram från materiella orsaker under människans historiska utveckling, nämligen produktivkrafternas utveckling som under kapitalismen möjliggör skapandet av en enorm samhällelig rikedom där överflöd för en klass resulterar från exploatering av en annan. Socialismen framstod som inte resultatet av förnuftiga idéer, utan som en historisk nödvändighet utifrån kampen mellan två uppkomna klasser – proletariatet och borgerskapet.[7] Revolutionärernas uppgift var ej att klura ut perfekta samhällssystem, utan att ”undersöka det historiskt-ekonomiska förlopp, ur vilket dessa klasser och deras inbördes kamp med nödvändighet framgått och att i det därigenom skapade ekonomiska läget finna ut medlet att lösa denna konflikt.”[8] Marx gjorde en grundlig undersökning av det kapitalistiska produktionssättet och bevisade att arbetaren är exploaterad genom att arbetarens arbetskraft köps av kapitalisten till ett värde som är mindre än vad kapitalisten kan få ut av det. Denna skillnad är mervärdet, och är källan till kapitalisternas anhopning av rikedom. Därmed visade Marx att de exploaterade arbetarna är tvungna att resa sig i kamp mot borgerskapet och överta produktionsmedlen. Upptäckten av den materialistiska historieuppfattning, och att den kapitalistiska produktionen fungerar genom kapitalistens expropriering av mervärdet, gjorde marxismen till en vetenskaplig socialism.[9]

Marx avslöjade mervärdet i sitt mästerverk Kapitalet, som visade hur i det kapitalistiska produktionssättet består av två klasser; å ena sidan kapitalisterna som äger produktionsmedlen, och å andra sidan proletariatet, som är egendomslösa och kan endast sälja sin arbetskraft för att överleva. Eftersom kapitalisten köper arbetskraften till ett mindre värde än vad kapitalisten kan få ut av det, tvingas arbetaren i själva verket genomföra obetalt arbete och således exploateras. Skillnaden mellan den lön som arbetaren får och det fulla värdet av arbetskraften är just mervärdet. Engels påpekade att Marx två största bedrifter var den materialistiska historieuppfattningen och upptäckten av mervärdet.[10]

Marx och Engels visade att staten är ett historiskt utvecklat ting, som uppstod tillsammans med klassamhället i egenskap av en nödvändig våldsapparat för att upprätthålla den härskande klassens exploatering över de förtryckta massorna. Med klassamhällets upplösande under övergången till kommunismen kommer staten således att dö bort. Alla statsformer före proletariatets diktatur, oavsett monarki eller dagens borgerliga demokrati, tjänar i grunden den härskande klassen, d.v.s. en ytterst liten del av befolkningen som parasiterar på det stora flertalet.[11]

Marx formulerade proletariatets diktatur som ett övergångsstadium i vilket proletariatet störtar borgerskapet och ersätter den gamla statsmakten med en ny (upprättar sin egen polis, armé, administration, rättsväsende o.s.v.) som tjänar proletariatets egna syften[12] och bekämpar de ojämlikheter som ärvts från det gamla samhället i den långvariga övergången till det klass- och statslösa samhället, kommunismen.[13] Detta övergångsstadium är vad marxismen kallar socialismen.

Den kortaste och mest betecknande definitionen av socialismen är privategendomens avskaffande. Alla former av produktion kommer att under denna övergångsperiod omvandlas till hela samhällets ägande. Konkurrensen mellan olika individer kommer att ersättas med en av samhället uppgjord plan under medverkan av alla dess medlemmar. Därmed kommer det också den samhälleliga rikedomen att fördelas utifrån en gemensam överenskommelse.[14]

Marx beskrev sina egna upptäckter på följande sätt: ”Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas.”[15]

Marx och Engels deltog även i den praktiska klasskampen. De blev 1847 aktiva i det internationella partiet Kommunistiska förbundet som var världens första marxistiska parti. De var även aktiva i Internationella arbetarassociationen (”Första internationalen”) som bildades 1864. Marx skrev utkasten till nästan alla dokument som utfärdades av internationalens generalråd, vilket även innefattade skriften Pariskommunen. I denna skrift hade Marx, utifrån Pariskommunens erfarenheter 1871, formulerat de grundläggande dragen för proletariatets diktatur och kommunens historiska betydelse som en sant demokratisk regering. Arbetarna i Paris sprängde det gamla statsmaskineriet i staden och ersatte det med ett sant demokratiskt sådant.[16]

Marx och Engels skulle tillsammans 1848 skriva partiprogrammet för det Kommunistiska förbundet.[17] Detta dokument blev känd som Det kommunistiska partiets manifest, även känt som Kommunistiska manifestet. Detta världsomskakande dokument lade ut marxismens teoretiska grund. Manifestet är en briljant exponering av materialistiska historieuppfattningen som visar att den ekonomiska basen leder till en samhällsstruktur med en specifik politisk och ekonomisk historia, och att sedan den gemensamma jordegendomens upplösning har historien varit en historia om kamp mellan härskande och förtryckta klasser. Den samhälleliga utvecklingen har i det kapitalistiska stadiet nått en nivå där den exploaterade klassen kommer att i en revolution befria sig från sina förtryckare och samtidigt för alltid upphöra alla klasstrider och förtryck i det nya kommunistiska samhället.[18]

I manifestet formulerade Marx och Engels parollen ”Arbetare i alla länder, förena er!” som framhöll det internationella proletariatets gemensamma intressen och den proletära världsrevolutionens nödvändighet.

Tillsammans utformade Marx och Engels principerna för den dialektiska materialismens filosofi. Dialektiken hävdar att allt är i ständig förändring, och att alla ting i världen betraktas utifrån ”deras sammanhang, deras sammanlänkning, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande”.[19] Utifrån detta kan dialektiken se att ett ting kan vara en sak och samtidigt något annat; att något kan samtidigt vara positivt och negativt. Då dialektiken ser på ett ting och dess allmänna sammanhang med den omgivande världen, kan växelverkan mellan orsak och verkan byter plats under ett tings utvecklingsprocess; kapitalisten producerar proletariatet, men den senare blir kapitalistens dödgrävare.[20] Allt som försiggår i naturen och det mänskliga samhället är dialektiskt. För att således få kunskap om något ting, måste vi undersöka det i dess naturliga eller historiska sammanhang.[21]

Materialismens grundsats är att hjärnans tankar (idéer, medvetandet) är abstrakta avbilder av verkliga, materiella ting och deras utveckling. Detta i motsats till idealismen, som framhäver att den materiella världen förkroppsligar en ”idé” som existerade före den materiella världen.[22]

Den dialektiska materialismen är således läran om hur materiella ting utvecklas av interaktioner mellan dess interna beståndsdelar och tingets relation till den allmänna omgivningen.[23]

Marx och Engels teorier kom att tillsammans bli kända som marxismen.

 

II. Leninismen

Medan Marx studerade kapitalismen under den fria konkurrensens epok, hade Lenin studerat den förändring som skedde under sekelskiftet 1898-1914 (efter Marx och Engels död) när monopolen började ersätta den fria konkurrensen. Under denna tid hade kapitalismen utvecklats till ett nytt stadium, imperialismen. Imperialismen kännetecknas av 1) en monopolistisk kapitalism, 2) en parasitär eller ruttnande kapitalism och 3) en döende kapitalism.[24] Medan den fria konkurrensen visade kapitalismens framväxt och vitalitet, visar den monopolistiska kapitalismen dess tendens till förruttnelse. Monopolens tillkomst innebär samtidigt att kapitalismen dör bort, att det är kapitalismens högsta och sista stadium, och att imperialismen således är tröskeln till den socialistiska revolutionen.[25] Monopolen, efter att ha erövrat den inhemska marknaden, letar sig ut för att erövra marknaden i andra länder, och gör så i konkurrens med andra staters monopol. I det imperialistiska stadiet, förtrycker finanskapitalets oligarkier i ett fåtal avancerade kapitalistiska makter inte endast folkets i sina egna länder, utan förtrycker och utplundrar hela världen och gör andra länder till sina kolonier eller halvkolonier.

Lenin visade att de profiter som erhålls av de imperialistiska ländernas omfattande plundring används av borgerskapet för att muta ett skikt av arbetarklassen och korrumpera den för sina egna intressen. Detta skikt, arbetararistokratin, representerar bl.a. de borgerliga arbetarpartierna, vilket idag främst kännetecknar de socialdemokratiska partierna. Arbetararistokratin är borgerskapets agenter i arbetarrörelsen.[26]

Lenin påpekade att i kapitalismen kan det inte finnas en jämn tillväxt mellan olika staters ekonomier. Det enda sättet under kapitalismen att rubba den existerande jämvikten mellan länder är genom krig eller ekonomiska kriser. Lenin framhöll också att den ojämlika tillväxten i olika länder leder till olikmässig politisk utveckling, och således kan inte socialismen segra i alla länder samtidigt, utan endast i ett fåtal eller ett enda enskilt land.[27] Dessa tendenser sammanfattas i lagen om kapitalismens ojämna utveckling.

Lenin tog upp kampen mot revideringar av marxismens grundläggande principer, d.v.s. revisionismen.[28] Lenin bekämpade även opportunismen, som innebar att i politiken uppoffra partiets permanenta och väsentliga intressen för tillfälliga och mindre viktiga intressen.[29]

Under första världskriget hade ledarna för de socialdemokratiska partierna i Andra internationalen (som var Internationella arbetarassociationens efterträdare) tagit ställning för sitt eget lands borgerskap i det interimperialistiska första världskriget. Lenin avslöjade detta som en socialchauvinistisk (socialism i ord, chauvinism i handling) ståndpunkt som i praktiken innebar ett försvar av sitt eget lands imperialistiska insats. Detta var en antiproletär och borgerlig politik som offrade arbetarklassen att dö för imperialisternas profiter. Lenins ståndpunkt var att socialisterna borde omvandla det orättfärdiga imperialistiska kriget till ett rättfärdigt inbördeskrig mot den härskande klassen.[30]

Samtidigt stred Lenin mot Kautskys’ felaktiga teori om imperialismen, som förvrängde imperialismen till en politik utan erkänna det som ett ekonomiskt system. Kautsky, en inflytelserik ledare inom Andra internationalen, förnekade således imperialismen som ett nytt stadium i kapitalismen.[31] Han hävdade dessutom att imperialismen skulle utvecklas till ultraimperialism, ett samarbete mellan imperialistiska makter. Lenin förkastade detta som nonsens vars syfte var att skyla över de djupa motsättningarna i det imperialistiska systemet och det världskrig som det gav upphov till. Kautskys felaktiga teori gav intryck om att motsättningarna således kunde fredligt lösas inom det borgerliga systemets ramar, vilket i praktiken förespråkade borgerlig reformism och socialpacifism (socialism i ord, pacifism i handling) istället för revolutionär handling.[32]

Andra internationalens politiska degenerering gjorde att den kollapsade genom splittring, och under Lenins inflytande grundade de revolutionära partierna den Kommunistiska internationalen 1919 (eller ”Tredje internationalen”). I samband med detta påpekade Lenin att beteckningen ”socialdemokratiska partiet” inte längre var lämplig eftersom förrädarna i Andra internationalen hade fläckat begreppet ”socialdemokrati”, och att ett revolutionärt parti således bör kalla sig för det ”kommunistiska partiet”.[33]

Lenin bekämpade också Trotskijs opportunism och särskilt hans felaktiga idé om den revolutionära strategin för att störta det tsarryska väldet. Lenin förespråkade en demokratisk allians mellan proletariatet och bönderna (proletariatets och böndernas demokratiska diktatur) i kampen för en antimonarkistisk demokrati som ett övergångsstadium till en socialistisk revolution, medan Trotskij förkastade de stora bondemassornas revolutionära potential. Riktigheten i Lenins linje skulle visa sig i februarirevolutionen 1917, och även vägleda framtida revolutionära rörelser.[34]

Lenin utvecklade partiet av en ny typ, d.v.s. ett militant parti bestående av professionella yrkesrevolutionärer som måste störta den härskande klassen i en revolution. Detta till skillnad från Andra internationalens partier som degenererade till att blott begränsade sig till parlamentarisk kamp och förespråkade sociala reformer istället för revolution.[35]

Ett sådant parti kännetecknas av

1) partiet är arbetarklassens förtrupp. Detta innebär att partiet är proletariatets politiska ledare, vilket endast är möjligt om det är utrustat med revolutionär teori. Men partiet kan inte vara arbetarklassens förtrupp utan att samtidigt vara en del av klassen, och måste förbinda sig med de partilösa massorna genom att åtnjuta deras moraliska och politiska förtroende. Det kommunistiska partiet måste vara proletariatets, klassens parti.

2) Partiet som arbetarklassens organiserade trupp. Partiet kan inte vara en förtrupp utan att det är en organiserad trupp. Det måste i sig självt vara en aktiv och disciplinerad organisation, om det ska kunna leda proletariatets kamp. Detta står i motsats till de partier som anser att medlemskap är berättigat om man endast ger ett stöd utan att aktivt engagera sig i partiets organisationer. Partiet är ett enhetligt system av organisationer med ledande organ, som kan planmässigt leda arbetarklassens kamp. Partiet fungerar enligt principen att minoriteten underordnar sig majoriteten och att det finns ett ledande centrum som leder partiarbetet.

3) Partiet måste vara den högsta formen för proletariatets klassorganisation. Eftersom partiet inte är arbetarklassens enda organisation, måste kommunister bedriva arbete i de övriga organisationerna (fackföreningar, kulturella organisationer, partilösa kvinnoföreningar, ungdomsorganisationer o.s.v.) för att föra fram proletariatets klasståndpunkter på olikartade områden utan vilket seger över kapitalisterna är omöjlig. Partiet måste bli den centralorganisation som gör att dessa organisationer har en gemensam allmän riktning, och genom övertygelsens medel få de partilösa organisationerna att närma sig proletariatets parti och frivilligt ställa sig under dess ledning.

4) Partiet som ett verktyg för proletariatets diktatur. Det är ett verktyg för erövringen av proletariatets diktatur, och efter det för stärkande och utvidgningen av proletariatets makt fram tills kommunismen.

5) Partiet uttrycker en enhetlig vilja som är oförenlig med förekomsten av fraktioner. Den enhetliga viljan innebär obetingad enhet i partimedlemmarnas handlande, vilket förutsätter diskussion, meningsskiljaktigheter och kritik inom partiet, i enlighet med den demokratiska centralismens principer. Fraktioner innebär flera centrala instanser i partiet vilket är oförenligt med en enhetlig vilja och leder till en upplösning av partidisciplinen.

6) Partiet stärkes genom att det rensar ut opportunistiska element. I partiet måste det råda oförsonlig kamp gentemot opportunistiska strömningar som förvränger marxismen, och således hotar partiets revolutionära karaktär. Dessa element, som inte bättrar sig, rensas ut från partiet vilket i sin tur stärker partiet.[36]

I ställningstagandet kring den nationella frågan utvecklade Lenin flera viktiga grundprinciper, nämligen att politiken i frågan om nationer måste vara baserad på den historiska materialismen och inte abstrakta principer, att göra skillnad på den förtryckta klassens intressen i nationsfrågan och inte den härskande klassens, och att göra skillnaden mellan förtryckta och förtryckande nationer i motsats till den falska borgerligt-juridiska ståndpunkten om ”nationernas jämlikhet” som döljer det imperialistiska systemet.[37]

Således visade Lenin att kampen för nationellt självbestämmande för folken i de av imperialisterna styrda kolonierna och halvkolonierna hade revolutionär kapacitet att vara en antiimperialistisk kamp, och att sådana kamper i dessa länder var en oundviklig del av den proletära världsrevolutionen.[38]^,[39] Lenin visade att i kampen för nationellt självbestämmande i koloniala och halvkoloniala länder måste kommunistpartierna upprätthålla sitt politiska oberoende. I denna kamp behöver de förtryckta folken assistans från de proletära partierna i de avancerade kapitalistiska länderna.

Lenin vidhöll att det således var korrekt för Tredje internationalen att under nya historiska förhållanden ändra Kommunistiska manifestets välkända paroll till ”Arbetare och förtryckta folk i alla länder, förena er!”.[40]

Lenin utvecklade den dialektiska materialismen genom att påpeka att eftersom varje ting måste ses utifrån dess sammanlänkning och sammanhang till allt annat, måste det ske en studie av tingets interna relationer och påpekade därför att ”Tudelningen av det enhetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsdel … är dialektikens väsen”.[41] Lenin förtydligade begreppet ”motsättning” som ett centralt grundbegrepp i den dialektiskt-materialistiska läran, vilket reflekterar relationen och interaktionen mellan ett tings beståndsdelar.

Lenin gav en förtydligad förståelse av den dialektiska materialismen och försvarade den gentemot fientliga strömningar, som t.ex. i hans viktiga filosofiska verk Materialismen och empiriokriticismen.

Lenins största bedrift var att under Oktoberrevolutionen 1917 framgångsrikt störta det ryska borgerskapet och utropa världens första socialistiska stat – Sovjetryssland. Den nya sovjetiska staten var en fortsättning och utveckling av Pariskommunens erfarenheter. Under Lenins ledarskap besegrades de imperialistiska stater som genomförde en väpnad intervention mot den unga sovjetstaten i förbund med de ryska kontrarevolutionärerna. Efter denna seger under det ryska inbördeskrigets period (1917-22) bildades Sovjetunionen 1922, en union bestående av rådsrepubliker som representerade folken av skilda nationaliteter.

Lenin hade utvecklat och höjt marxismen till ett nytt stadium under de historiska förhållanden som kännetecknar imperialismens och den proletära revolutionens epok. Proletariatets revolutionära ideologi hade således utvecklats till marxismen-leninismen.

 

Stalin

Stalin deltog i det kommunistiska partiets centralkommitté och i genomförandet av Oktoberrevolutionen. Efter Lenins död 1924 försvarade Stalin den politik som Lenin förde och sammanfattade Lenins bidrag till marxismen i ett stort antal skrifter, speciellt i Om leninismens grunder. Stalin skrev även viktiga verk som berikade marxismen-leninismen, och han fortsatte Lenins kamp mot Trotskijs opportunism och fraktionsmakeri.

Det var under Stalins ledning som den första femårsplanen och planekonomin upprättades, efter kamp mot vänster- och högeropportunismen i partiet. Under Stalins ledarskap uppnådde Sovjetunionens kommunistiska parti stora framgångar i det socialistiska uppbygget, samtidigt som det gav stöd till de förtryckta folkens kamp runt om i världen.

Stalin ledde Sovjetunionen till seger över Nazityskland i det antifascistiska andra världskriget, vilket befriade Europa från fascismens barbari.

Samtidigt förlitade sig Stalin och partiledarskapet på en byråkratisk apparat och inte massorna för att genomföra den proletära politiken. Detta misstag ledde till att dekadenta element uppstod i partiet och statsapparaten som, utan övervakning från massorna, förvrängde den proletära politiken i kampen mot kontrarevolutionen vilket resulterade i att oskyldiga människor drabbades.

 

III. Maoismen

Mao Zedong antog den utmaning som Lenin hade formulerat 1919 när han sade att revolutionärer i de av imperialismen förtryckta länderna stod ”inför en uppgift som världens kommunister tidigare inte ställts inför”,[42] nämligen att genomföra en revolution mot feodala kvarlevor i ett land där bönder utgör en betydande del av massorna. Mao löste detta genom den ny-demokratiska revolutionen. Denna revolution var en ny typ av demokratisk revolution under proletariatets ledning, som sedan övergår till en socialistisk revolution. Nödvändigheten av den demokratiska revolutionen följde av Kinas koloniala, halvkoloniala och feodala karaktär, vilket gjorde det nödvändigt att etablera ett självständigt, antiimperialistiskt och demokratiskt samhälle.[43] Den ny-demokratiska revolutionen är således också en del av den proletära världsrevolutionen. Den ny-demokratiska revolutionen, även om den innebär en första fas av statsstyrd kapitalism för att utveckla produktivkrafterna, faller inte under en borgerlig diktatur, utan en diktatur av gemensamma revolutionära klasser som leds av den mest avancerade klassen, proletariatet.  Den ny-demokratiska revolutionens möjlighet beror på att det nationella borgerskapet är en vacklande klass som förtrycks av imperialismen, vilket möjliggör en tillfällig antiimperialistisk allians med den. Tillsammans med fattigbönderna, småborgerskapet och nationella borgerskapet kan proletariatet i en bred enhetsfront leda en ny-demokratisk revolution i kamp mot feodalherrar, kompradorborgerskapet[44] och imperialismen.[45]

Mao ledde det kinesiska folket till seger över den japanska imperialismen 1945 genom upprättandet av en bred nationell enhetsfront. Han ledde sedan den kinesiska revolutionen till seger 1949 vilket resulterade i utropandet av Folkrepubliken Kina, och visade därmed den ny-demokratiska revolutionens riktighet.

Mao utvecklade viktiga militära teorier och principer för proletariatets och de förtryckta massornas väpnade kamp, i synnerhet det långvariga folkkriget som revolutionära strategi i ett halvfeodalt och kolonialt/halvkolonialt land. Han framhöll att väpnad revolution är en universell princip för revolutionen: “Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.”[46]

Mao genomförde en kritisk utvärdering av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen och vidareutvecklade den marxist-leninistiska politiska ekonomin, speciellt i fråga om förhållandet mellan industrialisering och jordbruket, och nödvändigheten att ”gå på två ben”, d.v.s. utveckla industrin och jordbruket, stora och små industrier, parallellt.[47]

Mao utvecklade principen att politiken tar kommandot, vilket innebär att den ekonomiska planeringen utgår från den ideologiskt-politiska linjen, och inte profit eller materiella incitament.[48] Han utvecklade också principen att arbetarna måste förvalta företagen och att ledande kadrer måste delta i det kroppsliga arbetet.[49]

Mao genomförde även en kritisk utvärdering av Stalins teori och praktik och bedömde att Stalins förtjänster övervägde hans misstag, speciellt under de historiska omständigheter som rådde och att proletariatets diktatur i Sovjetunionen inte hade någon föregångare att lära av.[50]

Mao Zedong vidareutvecklade den marxist-leninistiska partiteorin.

Han gav en mer fulländad förståelse om partiets väsen genom att klargöra motsättningar inom partiet i form av kampen mellan två linjer (”tvålinjekampen”), och påpekade att ”Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och mellan det gamla och det nya i samhället.”[51] I linjekampen förespråkade Mao metoden att praktisera marxism och inte revisionism, enhet och inte splittring, vara ärlig och öppen, och inte intrigera och konspirera.[52]

Mao vidareutvecklade den marxist-leninistiska läran om kritik och självkritik till en ny nivå. Han poängterade att motsättningar inom partiet först och främst bör lösas genom kritiken och självkritikens metod.[53] I skolningen av folk i partiets politiska och ideologiska linje tillämpade Mao principerna att ”lära av det förflutna för att undvika framtida misstag” och ”bota sjukdomen för att rädda patienten”.[54]

För att lösa motsättningar inom partiet på en allmän nivå, speciellt vid en utbredd förekomst av felaktiga idéer, utvecklade Mao metoden att genomföra korrigeringskampanjer.[55]

Mao Zedong vidareutvecklade den dialektiska materialismen i huvudsakligen två mästerliga essäer, Om motsättningar och Om praktiken.

I Om motsättningar vidareutvecklade Mao förståelsen av motsättningar, vilket hade påbörjats i mindre form av Lenin tidigare. Mao visade att det för varje ting råder en huvudmotsättning i ett givet historiskt läge, som tar plats före alla andra motsättningar och utövar inflytande på dem. Begreppet ”huvudmotsättning” innebär att det finns en hierarki av relationer mellan tingets olika beståndsdelar. Således visade Mao att bland de många motsättningarna i Kina under den japanska ockupationen 1937-45, som t.ex. motsättningen mellan proletariatet och borgerskapet, mellan japanska imperialismen och det kinesiska folket, mellan feodalism och folket, var huvudmotsättningen för det kommunistiska partiets revolutionära kamp vid den tiden mellan japanska imperialismen och kinesiska nationen.[56] Utan att lösa denna motsättning kunde inte kampen gå vidare mot socialismen. Vid ett annat historiskt läge kan huvudmotsättningen ändras. Mao förklarade det på följande sätt: ”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.”[57]

I essän Om praktiken vidareutvecklade Mao den marxistiska kunskapsteorin. Mao klargjorde att ”människans samhälleliga praktik är den enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om den yttre världen”, och att riktig kunskap bekräftas endast om den erhåller de förväntade resultaten i praktisk handling.[58] Mao klargjorde den dialektisk-materialistiska kunskapsprocessen som förklarar hur förnummen kunskap övergår till rationell kunskap. Han utgick från Marx berömda grundsats att ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”[59] och visade att rationell kunskap om världens objektiva lagar måste ta ett språng till revolutionär praktik.[60]

För att tillämpa den marxistiska kunskapsteorin i revolutionär praktik hade Mao formulerat begreppet masslinjen. Han förklarade masslinjen på följande sätt: ”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara ‘från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, och omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral, varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin.”[61]

Mao påpekade också att ”massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är barnsliga och okunniga, och utan att förstå detta kan man inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap.”[62] Masslinjen är således en grundläggande arbetsmetod för att förena sig med massorna och leda den revolutionära rörelsen.

Mao försvarade marxismen-leninismen från Chrusjtjovs moderna revisionism. Efter Stalins död 1953 hade ett nytt dekadent och privilegierat skikt i Sovjetunionens kommunistiska parti med Chrusjtjov i spetsen tagit makten och förvrängde marxism-leninismens grundläggande principer.[63] De tog makten från proletariatets händer och centraliserade den bland sitt skikt. För att rättfärdiga denna omvandling ersatte de proletariatets diktatur med ett socialfascistiskt (socialism i ord, fascism i handling) byråkratstyre som betecknades ”hela folkets diktatur”. Chrusjtjov-revisionisterna försökte även nedsvärta den store revolutionären Stalin och den proletära diktaturen i Sovjetunionen under hans revolutionära ledarskap med demagogiska angrepp. Mao försvarade Stalin och avslöjade det revisionistiska innehållet i Chrusjtjov-revisionisternas falska kritik och politiska linje under ”den stora polemiken”. Mao avslöjade också att Sovjetunionen, sedan det internt blivit ett socialfascistiskt land, också blev externt ett socialimperialistiskt (socialism i ord, imperialism i handling) land.

Mao Zedong mest unika bedrift var att han utvecklade teorin om den kontinuerliga revolutionen under proletariatets diktatur och initierade därför den stora proletära kulturrevolutionen (1966-76). Efter att Chrusjtjov-revisionisterna övertog makten efter Stalins död klargjorde Mao att klasskampen fortsätter under socialismen, och lanserade den stora proletära kulturrevolutionen för att förhindra revisionisterna från att återställa kapitalismen i Kina. Under kulturrevolutionen besegrades den ”kinesiske Chrusjtjov” Liu Shaoqi och hans medlöpare Deng Xiaoping medan Mao var vid liv. Kulturrevolutionen var även en kamp mot de socioekonomiska ojämlikheter som oundvikligen existerar i det socialistiska övergångsstadiet (den s.k. “borgerliga rätten”). Dessa ojämlikheter, tillsammans med den internationella imperialismens och revisionismens inflytande, ger upphov till revisionism och degenerering i det kommunistiska partiet. Kulturrevolutionen var samtidigt en enorm vidareutveckling av den socialistiska demokratins teori och praktik.

Efter Mao Zedongs död 1976, genomförde revisionisterna en kupp och omvandlade Kina till ett socialfascistiskt och socialimperialistiskt land.

Mao Zedongs väldiga bidrag till marxismen-leninismen gjorde att denna ideologi utvecklades till marxismen-leninismen-maoismen.[64]

 

 

 

[1] Denna artikel innehåller ståndpunkter från Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao för att klargöra marxismen-leninismen-maoismens beståndsdelar. Vissa beskrivningar har ordagrant återgetts från dessa författare för att så troget som möjligt återge deras ståndpunkter.

[2] A basic understanding of the Communist party of China. (Toronto; Norman Bethune Institute, 1976), s.27.
https://www.marxists.org/history/erol/china/basic-understanding.pdf

[3] Lenin. Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky. I Valda verk i två band, band II, andra delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.47.

[4] A basic understanding of the Communist party of China. (Toronto; Norman Bethune Institute, 1976), s.27.
https://www.marxists.org/history/erol/china/basic-understanding.pdf

[5] Marx & Engels. Kommunistiska manifestet och kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s.53-5.

[6] Engels. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1880/19-d035.htm

[7] A.a.

[8] A.a.

[9] A.a.

[10] Engels. Karl Marx.

https://www.marxists.org/archive/marx/works/1877/06/karl-marx.htm

[11] Engels. Familjens, privategendomens och statens ursprung.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm

[12] Marx. Pariskommunen. (Oktoberförlaget, 2024), s.60.

[13] Marx. Conspectus of Bakunin’s Statism and Anarchy. https://www.marxists.org/archive/marx/works/1874/04/bakunin-notes.htm

[14] Marx & Engels. Kommunistiska manifestet och kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s.69.

[15] Marx. Från Marx till J. Weydemeyer.

https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1852_03_05.htm

[16] Marx. Pariskommunen. (Oktoberförlaget, 2024), s.23.

[17] Marx & Engels. Kommunistiska manifestet och kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s.8

[18] A.a., s.10.

[19] Engels. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1880/19-d035.htm

[20] Marx & Engels. Kommunistiska manifestet och kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s.35.

[21] Engels. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1880/19-d035.htm

[22] A.a.

[23] Mao Zedong. Om motsättningar. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.76.

[24] Lenin. Imperialismen och splittringen inom socialismen.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/10.htm

[25] Lenin. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. I Valda verk band i två band, band I, andra delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.447-8.

[26] Lenin. Imperialismen och splittringen inom socialismen.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/10.htm

[27] Lenin. Om parollen Europas förenta stater. I Valda verk band i två band, band I, andra delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.431.

[28] https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1908/marxism_och_revisionism.pdf

Lenin. Marxismen och revisionismen. I Valda verk band i två band, band I, första delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.21-31.

[29] Lenin. The Russian radical is wise after the event.

https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1906/oct/18.htm

[30] Lenin. Socialismen och kriget.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1915/08/kriget.htm

[31] Lenin. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. I Valda verk band i två band, band I, andra delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.544.

[32] A.a., s.547.

[33] Lenin. Proletariatets uppgifter i vår revolution. I Valda verk band i två band, band II, första delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.50-5.

[34] Bl.a. den nydemokratiska revolutionen i Kina. Se https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_11.htm

[35] Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikernas) historia. (Proletärkultur, 1972), s.142.

[36] Stalin. Om leninismens grunder. I Leninismens problem. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1951), s.99-112.

[37] Lenin. Ursprungligt utkast till teser i den nationella och den koloniala frågan. I Valda verk band i två band, band II, andra delen. (Förlaget för litteratur på främmande språk, 1956), s.483-91.

[38] Lenin. Resultatet av diskussionen om självbestämmandet.

https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/resultatet_av_diskussionen.pdf

[39] Lenin. Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmanderätt (teser).

https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/den_socialistiska_revolutionen_och_nationernas_sjalvbestratt.pdf

[40] Lenin. Speech delivered at a meeting of activists of the Moscow organisation of the R.C.P.(B.). I Collected Works, Volume 31. (Progress publishers, 1974), s.453.

https://www.marxists.org/archive/lenin/works/cw/pdf/lenin-cw-vol-31.pdf

[41] Lenin. Till frågan om dialektiken.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1914/dialektik.htm

[42] Lenin. Tal på Östfolkens kommunistiska organisationers andra allryska kongress den 22 november 1919.

https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1919/tal_pa_ostfolkens_kommunistiska_kongress.pdf

[43] Mao Zedong. Om ny-demokrati. I Valda verk av Mao Tse-tung, band II. (Danelius bokförlag, 1970), s.326-70.

[44] Kompradorborgerskapet är den del av borgerskapet som tjänar imperialismen direkt. Mao betecknade det statliga kompradorborgerskapet som byråkratkapitalister. Se

Mao Zedong. Det nuvarande läget och våra uppgifter. I Valda verk av Mao Tse-tung, band IV. (Bokförlaget Oktober, 1973), s.152-71.

[45] Mao Zedong. Om ny-demokrati. I Valda verk av Mao Tse-tung, band II. (Danelius bokförlag, 1970), s.326-70.

[46] Mao Zedong. Problem rörande krig och strategi. I Valda verk av Mao Tse-tung, band II. (Danelius bokförlag, 1970), s.213.

[47] Mao Zedong. A critique of Soviet economics. (Monthly review press, 1977), s.140.

[48] A.a., s.80.

[49] A.a., s.131.

[50] Till frågan om Stalin. I Den stora polemiken: Polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen. (Oktoberförlaget, 1977), s.110-25.

[51] Mao Zedong. Om motsättningar. I Valda verk av Mao Tse-tung, band I. (Danelius bokförlag, 1966), s.317.

[52] Mao Zedong. Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.465.

[53] Mao Zedong. Om motsättningar. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.84.

[54] Mao Zedong. Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.472.

[55] Mao Zedong. Speech at Moscow celebration meeting. I Selected works of Mao Tse-tung, volume VII. (Foreign languages press, 2020), s.414-5.

[56] Mao Zedong. Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti. I Valda verk av Mao Tse-tung, band II. (Danelius bokförlag, 1970), s.300-1.

[57] Mao Zedong. Om motsättningar. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.93.

[58] Mao Zedong. Om praktiken. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.60.

[59] Marx. Teser om Feuerbach.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm

[60] Mao Zedong. Om praktiken. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.68.

[61] Mao Zedong. Några frågor rörande metoderna för ledningen. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.235.

[62] Mao Zedong. Förord till Landsbygdsundersökningar. I Skrifter i urval 1926-1976. (Oktoberförlaget, 2023), s.160.

[63] För mer om Chrusjtjovs revisionism, se artiklarna Den proletära revolutionen och Chrusjtjovs revisionism och Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen i Om revolutionen och proletariatets diktatur: Kinas kommunistiska partis kritik mot den sovjetiska revisionismen. (Oktoberförlaget, 2023).

[64] Beteckningen ”Marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande” användes när Mao var vid liv, och har samma innebörd.

Share this post: