(Utdrag ur ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”)
Kinas kommunistiska partis centralkommitté 1963
Förord: Denna text är ett utdrag från dokumentet ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” som publicerades av Kinas kommunistiska parti under debatten med sovjetiska revisionisterna. I Sovjetunionen hade en revisionistisk grupp med Chrusjtjov i spetsen tagit makten efter Stalins död 1953, och Kinas kommunistiska parti tog upp en teoretisk kamp mot de förvrängningar av marxismen-leninismen som sovjetrevisionisterna förespråkade. Denna teoretiska kamp, som blossade upp i en offentlig debatt och följdes av revolutionärer världen över, blev känd som ”Den stora polemiken”. Denna text visar på ett klart sätt de korrekta principerna som ligger till grund för det kommunistiska partiets strategi i de av imperialismen förtryckta nationerna. Av särskilt vikt är nödvändigheten att skapa en enhetsfront med alla progressiva krafter mot huvudfienden – imperialismen – i form av en nationell demokratisk revolution. I maoistiska termer brukar denna revolution också kallas för nydemokratisk revolution, där infogandet av prefixet ”ny” betyder att denna demokratiska revolution skiljer sig från de tidigare borgerligt-demokratiska revolutionerna genom att ha socialismen som sitt mål. Detta möjliggörs om kommunisterna tar ledning i enhetsfronten, så att den borgerligt-demokratiska revolutionen kan övergå till en socialistisk revolution, vilket skedde i Kina och visade därmed riktigheten i denna teori. Som Mao Zedong påpekade: ”Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier. Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.”[1]
/ Emil A.
***
Asiens, Afrikas och Latinamerikas undertryckta nationer och folk står inför den viktiga uppgiften att bekämpa imperialismen och dess lakejer.
Historien har anförtrott de proletära partierna i dessa områden den ärorika uppgiften att bära kampfanan mot imperialismen, mot gammal och ny kolonialism och för nationellt oberoende och folkdemokrati, att stå i den nationaldemokratiska revolutionära rörelsens främsta led och sträva för en socialistisk framtid.
Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med visa kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.
Proletariatet och dess parti måste ha förtroende till massornas styrka och måste, framför allt, ena sig med bönderna och skapa en stark arbetare- och bondeallians. Det är av synnerlig vikt att avancerade medlemmar av proletariatet arbetar i landsbygdsområdena, hjälper bönderna att organisera sig och att höja sin klassmedvetenhet och sin nationella självrespekt samt sitt självförtroende.
På grundval av arbetare- och bondealliansen måste proletariatet och dess parti ena alla skikt, som kan enas, och organisera en bred enhetsfront mot imperialismen och dess lakejer. För att befästa och utbygga denna enhetsfront är det nödvändigt att det proletära partiet upprätthåller sin ideologiska, politiska och organisatoriska självständighet och går in för att leda revolutionen.
Det proletära partiet och det revolutionära folket måste lära sig att behärska alla kampformer, den väpnade kampen inberäknad. De måste slå de kontrarevolutionära väpnade styrkorna med revolutionära väpnade styrkor, närhelst imperialismen och dess lakejer söker undertrycka revolutionen med vapen.
De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.
I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder sam innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.
Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.
Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.
1960 års Uttalande[2] säger: ”Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften…”
Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.
Översättning: Nils Holmberg
[1] Mao Zedong, Om nydemokrati
[2] Detta hänvisar till ett uttalande som antogs av arbetar- och kommunistpartier vid ett internationellt möte år 1960.