En falsk solidaritet
Tidningen Revolution, organ för trotskistiska Revolutionära kommunistiska partiet (RKP), har publicerat ett uttalande[1] om den pågående konflikten i Palestina. Uttalandet avslöjar en felaktig inställning till den palestinska motståndsrörelsen, som uttrycker sig i den framförda parollen ”För revolutionär klasskamp mot Israels krig!”.
Den aktuella situationen i Palestina idag kännetecknas som ett folkmord på det palestinska folket i Gaza och en utrotning av den palestinska nationen genom bosättarkolonialism. RKP:s paroll manar dock till socialistisk revolution mot Israels krig, vilket överhuvudtaget inte relaterar till den huvudsakliga frågan i Palestina idag. I uttalandet står det också ”Ett verkligt slut på Israels våld och återkommande krig mot Palestina kan bara åstadkommas om den israeliska borgarklassen och staten besegras i en socialistisk revolution.“ Men i dagsläget leds inte den palestinska befrielsekampen av en socialistisk kraft. Dessutom är huvudfrågan för palestinierna idag kampen mot den sionistiska bosättarkolonialismen. Det är med andra ord en antikolonial kamp för att upprätta palestiniernas nationella självbestämmande över den jord som har stulits från dem och bekämpa det folkmord som sionisterna har bedrivit sedan Al-Nakba (”katastrofen”) 1948. Kan nationellt självbestämmande, och framgångsrik antikolonial kamp uppnås utan en socialistisk revolution? Svaret är ja – vilket de nationella befrielsekrigen under 1900-talet har bevisat. Nykolonialismen kan komma att fortsätta förtrycket genom att ersätta de koloniala administratörerna med ett kompradorborgerskap, d.v.s. inhemska imperialistiska agenter, men utgångspunkten för de revolutionära krafterna att segra är mycket ljusare än under en direkt imperialistisk ockupation, och när det gäller kolonialism av bosättartyp är den socialistiska revolutionen sekundär till frågan om själva nationens existens; palestinierna kommer inte kunna genomföra en socialistisk revolution om deras nation har utrotats. I den konkreta situation som råder i Palestina idag är kampen för nationens existens och kampen mot sionisternas folkmord av högsta prioritet.
I praktiken har palestiniernas kamp från och med 7 oktober letts av en koalition av olika palestinska grupper. I ett uttalande från den 28 oktober, signerat av Hamas, Palestinska Islamiska Jihad, Folkfronten för Palestinas befrielse, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse och Folkfronten för Palestinas befrielse – Generalkommando, står det att:
“Detta hjälteepos är hela det palestinska folkets kamp, som de utkämpar för att försvara sitt land, sina heligheter, sin existens och sin rätt till frihet, mot en barbarisk fiende som inte skonar något av vårt folk från sina brott. […] Att hålla fast vid nationell enighet är en grundpelare för att konfrontera det sionistiska folkmordskriget mot vårt folk, liksom att avvisa fiendens försök att splittra vårt folk eller monopolisera någon del av det. Vi betonar vikten av att förena våra ansträngningar och sluta leden i denna ödesdigra strid.”[2] [min kursiv]
Jämför detta med trotskisternas fantasi som uttrycks i deras paroll ”För revolutionär klasskamp mot Israels krig!” Vem stödjer trotskisterna egentligen? Vilken konkret kraft i den palestinska befrielsekampen är det som representerar denna paroll?
RKP påpekar att motståndet mot imperialism och i palestiniernas fall folkmord, endast bör stödjas som en del av en socialistisk revolution. Således förkastar de den nationella enhetsfronten mot Israelisk ockupation och förtryck som faktiskt existerar idag. Enligt deras motstånd mot alla former av palestinsk kamp som inte är av socialistisk karaktär, erkänner de inte det Palestinska folkets rätt att välja sin egen väg och de sprider dessutom illusioner om kampens verkliga karaktär, d.v.s. kampen mot nationellt förtryck.
De rätta parollerna i solidaritetsarbetet måste utgå från det palestinska folkets rätt till nationellt självbestämmande, vilket innebär att den sionistiska kolonialismen och det pågående folkmordet måste upphöra. RKP stödjer inte palestiniernas kamp på palestiniernas villkor utan på sina egna. I praktiken är det en falsk solidaritet.
Den nydemokratiska revolutionen
Det antiimperialister i Väst verkligen måste göra är att stödja de av imperialismen förtryckta folkens rätt till nationell suveränitet vilket görs genom att erkänna att det är endast folket i ett förtryckt land som har rätt att välja vilken väg de vill gå.
Trotskisterna ger alltså sitt stöd på basis av att all motstånd ska leda till en socialistisk revolution. För det första är socialistisk revolution absolut inte på dagordningen i Palestina. Den enda riktiga segern mot imperialismen sker genom att ena alla som kan enas i en bred enhetsfront mot sionistiska kolonialismen. Hur ska detta gå till om man direkt vill genomföra en socialistisk revolution? Trotskister i de förtryckta länderna är helt obetydliga eftersom de inte förstår huvudmotsättningen som råder i de förtryckta nationerna och därmed stöter bort folket genom att inte ena sig med alla i den aktuella huvudfrågan, och därför har trotskisterna alltid varit, och kommer alltid att förbli, sekterister.
Den bevisade vägen till socialismen i de av imperialismen förtryckta länderna är den nydemokratiska revolutionen, som enar de antiimperialistiska och antifeodala klasserna och skikten i enhetsfronten, och övergår sedan i en andra fas till en socialistisk revolution om de revolutionära krafterna lyckas ta ledning i revolutionen. Denna teori tillämpades av Mao Zedong och Kinas kommunistiska parti, och inspirerade andra kamper runt om i världen. Att kommunisterna segrade tack vare enhetsfronterna i t.ex. Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea var inte av en slump, utan för att de lyckades ena stora delar av befolkningen i en bred enhetsfront kring rätta paroller och samtidigt vann hegemoni i enhetsfronten. Var finns den mest levande revolutionär kampen idag? Den förs av enhetsfronten Filippinernas nationella demokratiska front som leds av Filipinernas kommunistiska parti, och som har lyckats ena många progressiva element runt ett 12-punktsprogram för ett antiimperialistiskt, självständigt, antifeodalt Filippinerna. Detta är en nationell demokratisk/nydemokratisk revolution med ett socialistiskt perspektiv. Även i Indien för maoister en utbredd gerillakamp för att genomföra en nydemokratisk revolution.
I ett annat uttalande i Revolution, ”Vad skiljer oss från stalinisterna?” signerat redaktionen, står det att: ”De [marxist-leninister/maoister – min anm] förespråkar socialismen i ett land, medan vi är internationalister. De underordnar revolutionen i förtryckta länder en påstådd ‘progressiv borgerlighet’, medan vi förespråkar socialistisk revolution.”[3] Trotskister attackerar här de segrande antiimperialistiska/nationellt demokratiska enhetsfronter som ”stalinister” faktiskt har lett till seger i de förtryckta länderna. I denna veva attacker trotskisterna faktiskt också den palestinska enhetsfronten i Gaza idag. Trots trotskisternas insisterande på en omedelbar socialistisk revolution i förtryckta länder, har de aldrig genomfört den och har i praktiken således visat felaktigheten i deras linje. Att den nydemokratiska revolutionen var helt framgångsrik i Kina bryr sig inte trotskisterna om. Att Kina lyckades besegra de invaderande japanska fascisterna, industrialisera sitt land, försäkra sin egen försörjning, och faktiskt övergå till socialismens stadium, är enligt trotskisterna att ”underordna revolutionen … en påstådd ’progressiv borgerlighet’”!
Kommunister bör stödja de revolutionära rörelser i Palestina som ämnar etablera socialismen (av vilka inga är trotskister!), men det är inte den aktuella frågan i dagsläget så länge som sionismen håller på att utrota den palestinska nationen. De reaktionära islamisternas (Hamas etc.) kamp mot sionismen, är helt rättfärdigad och bör ses som en del av det palestinska folkets kamp mot nationellt förtryck, men dessa reaktionärer bör inte stödjas som makthavare i Palestina.
Lögnen om att Lenin blev trotskist
Revolution skriver att ”Under ryska revolutionen hade teorin om den permanenta revolutionen i praktiken blivit bolsjevikpartiets politik. Den går ut på att arbetarklassen i förtryckta länder måste gripa makten för att kunna genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter, däribland böndernas jordfråga och självständighet från imperialismen.”[4] Den första meningen hänvisar till den typiska lögnen som trotskisterna för fram, nämligen att Lenin själv blev trotskist. Kostas Mavrakis har i boken On Trotskyism: Problems of theory and history vederlagt denna lögn. Trotskisternas påfund är följande: Lenin förespråkade en arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur i Ryssland, medan Trotskij förespråkade proletariatets diktatur. Lenin ändrade sig sedan efter 1917 och förespråkade proletariatets diktatur, och därmed anslöt sig Lenin till Trotskijs ståndpunkt. Därmed blev Lenin trotskist. Trotskisternas avsky för enhetsfronter, och deras fantasi om socialistiska revolutionens aktualitet i Palestina, kan härledas från Trotskijs dogmatism som enbart insisterar på den proletära diktaturens aktualitet oavsett de konkreta omständigheterna. Lenin förespråkade en borgerlig-demokratisk revolution på agendan, som skulle ledas av proletariatet och grundas på alliansen mellan huvudsakligen proletariatet och bönderna i kampen mot tsarismen.[5] Trotskij var helt emot denna allians och bekämpade bönderna som en allierad i den borgerligt demokratiska revolutionen:
”Allt detta visar mycket klart att socialdemokraterna inte kan gå in i en revolutionär regering, under löfte till arbetarna att inte ge upp minimiprogrammet och samtidigt lova bourgeoisin att inte gå utöver detta. En så motstridig uppgift vore absolut omöjlig att uppfylla. Själva det faktum att proletariatets representanter träder in i regeringen, inte som en maktlös gisslan, utan som den ledande kraften, förstör gränslinjen mellan maximi- och minimiprogrammet, dvs. den ställer kollektivismen på dagordningen. […]
Av detta skäl kan det inte vara tal om någon speciell form av proletär diktatur inom den borgerliga revolutionen, om den demokratiska proletära diktaturen (eller proletariatets och böndernas diktatur). Arbetarklassen kan inte bevara den demokratiska karaktären i sin diktatur utan att avstå från att överskrida gränserna i sitt demokratiska program. Illusioner på denna punkt vore fatalt. De skulle kompromettera socialdemokratin ända från början”[6] [min kursiv]
Vad sade Lenin om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur?:
”En av invändningarna mot parollen om ’proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur’ går ut på att diktaturen förutsätter ’en enhetlig vilja’ […] Utöver demokratins gränser kan det inte bli tal om någon viljeenhet mellan proletariatet och bondebourgeoisin. Klasskampen dem emellan är oundviklig, men på den demokratiska republikens grund blir denna kamp just den djupaste och bredaste folkkamp för socialismen. Proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur har, liksom allt annat i världen, ett förflutet och en framtid. Dess förflutna är självhärskardömet, livegenskapen, monarkin och privilegierna. I kampen mot detta förflutna, i kampen mot kontrarevolutionen är proletariatets och böndernas ’viljeenhet’ möjlig, ty det föreligger intresseenhet.
Dess framtid är kampen mot privategendomen, lönarbetarens kamp mot företagaren, kampen för socialismen.”[7]
”Hela decenniet 1905-1915 — detta stora decennium — har bevisat, att det finnes två och inte flera klasslinjer i den ryska revolutionen. Böndernas differentiering har förstärkt klasskampen inom deras led, har väckt många politiskt sovande element och bragt lantproletariatet närmare stadsproletariatet […] Men antagonismen mellan ’bönderna’ och markovarna-romanovarna-chvostovarna har blivit starkare, har vuxit och skärpts. Detta är en så påtaglig sanning, att inte ens tusentals fraser i tiotals av Trotskijs parisiska artiklar kan ’vederlägga’ den. I verkligheten hjälper Trotskij de liberala arbetarpolitikerna i Ryssland, som med ’förnekandet’ av böndernas roll skyler över sin obenägenhet för att resa bönderna till revolution!
Men häri ligger nu sakens kärna. Proletariatet kämpar och kommer att hänsynslöst kämpa för att erövra makten, för republiken, för jordens konfiskering d.v.s. för att rycka med sig bönderna, att utnyttja deras revolutionära krafter, att få de ’icke-proletära folkmassorna’ att deltaga i det borgerliga Rysslands befrielse från den militär-feodala ’imperialismen’ (=tsarismen). Och denna befrielse av det borgerliga Ryssland från tsarismen, från godsägarnas välde över jorden, kommer proletariatet ögonblickligen att utnyttja – inte till att hjälpa de välbärgade bönderna i deras kamp mot landsbygdens arbetare, utan till att fullborda den socialistiska revolutionen i förbund med Europas proletärer.”[8] [min kursiv]
När revolutionen 1917 stod för dörren hade förhållandena ändrats, och Lenin påpekade att den ”borgerligt demokratiska revolutionen är slutförd”.[9] Sovjeterna som existerade vid sidan om den nya provisoriska regeringen under ”dubbelmakts”-perioden var i själva verket proletärer och bönder i soldatuniform, och följaktligen existerade redan proletariatets och böndernas demokratiska diktatur. Eftersom den borgerliga demokratin hade slutförts så var det nya målet socialismen och således var det proletariatets diktatur som stod på agendan.[10] Skillnaden mellan Lenin och Trotskij, var att Lenin kunde se huvudmotsättningen vid det tillfälle då tsarismen fortfarande styrde, och när tsarismen hade ersatts av den provisoriska regeringen, hade huvudmotsättningen ändrats till den mellan proletariatet och borgerskapet. Kampen var således proletär-socialistisk i vilken arbetarklassen tillsammans med sina allierade påbörjade vägen mot ett socialistiskt samhälle. Till skillnad från Lenin var Trotskij inte kapabel att tillämpa ”marxismens själva kärna, dess levande själ – en konkret analys av en konkret situation.”[11] Trotskij och hans efterföljares oförmåga att analysera de konkreta omständigheterna är ett av trotskismens väsen, och ligger till grund för trotskisternas fullständiga impotens samt deras oförmåga att förstå kampen i Palestina på ett korrekt sätt.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att trotskismen är en pseudoleninistisk ideologi vars så kallade ”antiimperialism” är en splittrande tendens som försvagar solidaritetsrörelsen i imperialistiska länder, och aktivt motarbetar folkens antiimperialistiska kamp i de förtryckta länderna.
/ Emil A.
[1] https://marxist.se/marxism-eller-pacifism-vagen-till-ett-fritt-palestina/
[2] https://palestina23.com/wp-content/uploads/2023/10/Statement-issued-by-the-Palestinian-forces.pdf
[3] https://marxist.se/vad-skiljer-oss-fran-stalinisterna/
[4] https://marxist.se/vad-skiljer-oss-fran-stalinisterna/
[5] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1907/may/25.htm
[6] https://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/resultat_och_framtidsutsikter.pdf s.28
[7] https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s.36
[8] https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1915/revolutionens_tva_linjer.pdf
[9] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/petcconf/14.htm
[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/apr/x01.htm
[11] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jun/12.htm