Den internationella kommunistiska rörelsens historia har visat när revisionisterna tar makten i ett socialistiskt land, ändrar de statens klasskaraktär från en proletär till en borgerlig stat. Med full kontroll över statsapparaten, inklusive säkerhetstjänsten och militären, upprättar den revisionistiska ledning kapitalistiska produktionsförhållanden där det arbetande folket reduceras till löneslavar och t.o.m. berövas grundläggande demokratiska rättigheter.
Den revisionistiska ledningen reviderar den marxistiska teorin för att rättfärdiga sitt fascistiska styre. När Chrusjtjov och hans gäng kom till makten i Sovjetunionen efter Stalins död 1953 förespråka han teorin om att Sovjetunionen inte längre var en proletariatets diktatur, utan ”en hela folkets stat”. Denna falska teori dolde en klassdiktatur i vilken ett byråkratborgerskap styrde den inhemska ekonomin och samhället med järnhand.
Under Den stora polemiken hade Kinas kommunistiska parti grundligt avslöjat det revisionistiska innehållet i Chrusjtjov-klickens kritik av Stalin, dess falska teori om ”en hela folkets stat” istället för proletariatets diktatur och dess förespråkande av den fredliga övergången till socialismen.[1] Den ideologiska kampen mot den alltmer öppna och aggressiva sovjetiska revisionismen, ledde i sin tur till kampen mot revisionisterna i Kina under Den stora proletära kulturrevolutionen 1966-76. Som ett resultat av sovjetrevisionisternas attack mot marxismen-leninismen uppstod nya revolutionära partier runt om i världen som höll fast vid kommunismens revolutionära principer. I Sverige bildades KFML som var en brytning med det då nyrevisionistiska Sveriges Kommunistiska Parti, som sedan skulle byta namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967. Den antirevisionistiska strömningen var den dominerande trenden inom ”vänstern” i flertal länder, och lyfte fram kritiken mot Sovjet och en ny vision av socialismen bland ungdomar och arbetare. Ett gemensamt kännetecken för nästan alla dessa nya partier som motsatte sig revisionismen var synen att kapitalismen hade återupprättats i Sovjet efter Stalins död.
Historien har vederlagt Chrusjtjovs revisionism och det sovjetrevisionistiska styret. Samtidigt fortsätter revisionistiska vanföreställningar, som likställer det revisionistiska Sovjet med en form av socialism, att idag influera dem som är intresserade av socialismen.
Varför är frågan om Sovjetunionens karaktär fortfarande aktuell? Detta eftersom den bl.a. innefattar synen på socialismen, statens karaktär, revolutionen och imperialismen. Den är med andra ord en komplicerad fråga, som måste studeras och besvaras utifrån en proletär ståndpunkt. Eftersom frågan om Sovjetunionen är väldigt omfattande och kan inte helt kan behandlas i denna artikel, kommer jag i denna text rikta kritik mot Anders Carlssons skönmålning av den sovjetiska revisionismen eftersom hans argument är typiska för sovjetrevisionismens anhängare.
Försök till sovjetrevisionismens rehabilitering
De två partierna idag som kallar sig kommunistiska och påstår sig bekänna sig till den marxist-leninistiska traditionen, Kommunistiska partiet (KP) och Sveriges kommunistiska parti (SKP, f.d. Arbetarpartiet Kommunisterna, ApK), är båda anhängare till den moderna revisionism som utvecklades av Chrusjtjov. Än idag hävdar Anders Carlsson, KP:s förre detta ordförande och deras ledande ideolog, att Sovjetunionen var ett socialistiskt land under den revisionistiska perioden. I en intervju med Proletären säger Carlsson att:
”Jag hävdar att Sovjetunionen faktiskt var ett socialistiskt land. Då kommer man till frågan: hur definierar man socialism? Där kan man säkert sätta upp sina egna önskningar om vad det ska vara, men jag menar att det är en övergångsprocess där det helt bärande elementet är om den socialistiska regimen i fråga upphäver de kapitalistiska förhållandena eller inte. […] Och det är obestridligt att man i Sovjetunionen upphävde dem. Man upphävde privategendomen, marknadsrelationerna och profitsystemet. Detta levde faktiskt kvar ända fram till slutet på åttiotalet då Gorbatjovs ’perestrojka’ istället började upphäva de socialistiska förhållandena.”[2]
”Man kan säga mycket om Sovjetunionen och dess utveckling, men granskar man siffrorna så var Sovjetunionen faktiskt ända fram till mitten av åttiotalet ett hyggligt välmående, hyggligt jämlikt samhälle där alla människor garanterades en hygglig tillvaro. Priserna på det livsnödvändiga var kraftigt subventionerade, välfärden var gratis, bostäderna var nästan gratis. Så i stort sett alla människor kunde leva ett hyggligt materiellt och kulturellt liv.”[3]
Carlsson ritar upp en bild av Sovjetunionen som ett förlorat paradis. Det påstådda ”hyggliga” välståndet som Carlsson presenterar dolde en annan utveckling: socialimperialismens och det revisionistiska partiets förruttnelse och slutgiltiga kollaps, och det faktum att många i det sovjetiska byråkratborgerskapet skulle själva bli borgerliga politiker och kapitalister i det nya Ryssland. När ledningen i partiet slår in på den kapitalistiska vägen och upprättar kapitalistiska produktionsförhållanden har den proletära staten förlorat sin proletära karaktär och blir en kapitalistisk stat. Detta hände i Sovjet – Gorbatjovs reformer var endast slutstadiet av en process som började redan 1956. Det nya borgerskapet i Sovjet under Chrusjtjovs ledning upprättade statskapitalistiska produktionsförhållanden, och motsättningarna mellan detta nya borgerskap och det sovjetiska folket nådde brytningspunkten 1989-1991 när det revisionistiska östblocket kollapsade.
Den sovjetiska statskapitalismen
Anders Carlsson döljer Sovjetunionens statskapitalistiska karaktär genom att hänvisa till den påstådda avsaknaden av marknadsrelationer, profitsystem och privategendom. Statskapitalismen behöver inte marknadsrelationer – även om dessa fanns i Sovjet då det fanns en utbredd skuggekonomi som existerade vid sidan om planekonomin[4] – utan grundar sig på ett exploaterande system i vilket ett borgerskap av en ny typ utövar diktatur över det arbetande folket.
Carlsson påstår att man upphävde profitsystemet, men efter Chrusjtjov-klickens maktövertagande reformerades ekonomin år 1965 genom de s.k. Kosygin-/Libermanreformerna vilket gjorde att företagen faktiskt hade profit som mål. De reformer som införde det sovjetrevisionistiska profitsystemet kan sammanfattas på följande sätt:
(1) profit blev det ledande målet för företagens verksamhet
(2) företagen blev mer självständiga och profitens ledande roll skapade ineffektivitet i planekonomin
(3) profitens ökade betydelse gynnade det privilegierade skiktet i företagen, och överlag konsoliderade kapitalistiska produktionsförhållanden i Sovjet
Hur fungerade den sovjetrevisionistiska ekonomin? Nedan följer en översiktlig redogörelse för dess grundläggande kännetecken och de reformer som genomfördes.
Med de revisionistiska reformerna, blev profiten huvudmålet för företagets produktion, och storleken på dess resurser bestämdes av företagets profit.[5] Profit definierades som skillnaden mellan företagens priser och produktionskostnader.[6]
För att verkställa att företagen skulle ha profiten som mål, gjorde reformerna det möjligt för företagen att bevara allt större del av profiten i företaget. Profiten som tidigare hade tillfallit staten, fick nu företagen själva behålla i allt större utsträckning – år 1966 var denna andel 26%, och ökade år 1969 till 40%.[7] En annan viktig reform var att ersättningen för förslitningen av maskiner och andra fasta tillgångar, fick nu företagen själva friheten att hantera. Under den socialistiska perioden, hade företagen ingen tillgång till sådana medel, utan detta sköttes av administrativa åtgärder. Genom att företagen fick behålla profiter och fritt hantera denna ersättning, fick företagen en enorm ökning av likvida medel (direkt tillgängliga pengar) till sitt förfogande.[8]
Om profiten skulle eftersträvas, var man tvungen att uppmuntra till att arbeta för profiten. Således upprättades en ny typ av fond i företaget, som var ämnad för materiella incitament (bonusar) för att belöna bättre produktivitet (en större profit). Men eftersom företagets resurser baserades på profitens storlek, var bonusarnas storlek beroende av profiten storlek. Reformerna gjorde också att företagsledningen kunde tillskansa sig en oproportionerlig stor del av bonusarna jämfört med arbetarna.[9]
För att realisera profitens nya roll i företagen, var det också nödvändigt att reformerna inkluderade att företagen var tvungna att köpa produktionsmedlen av staten. Tidigare hade produktionsmedlen blivit allokerade där de behövdes i enlighet med en plan, d.v.s. att staten ger produktionsmedlen gratis till företagen.[10] Dessutom fick fabriksdirektören även rätten att sälja eller hyra ut produktionsmedlen,[11] och större befogenheter att avskeda och anställa arbetare. De sovjetiska företagsdirektörerna hade blivit en ny kapitalistklass – de hade samma mål och befogenheter som en kapitalist.[12]
Om företagen skulle fungera ”profitabelt”, var det nödvändigt att få de enskilda företagens priser att bättre reflektera deras kostnader. Reformen gav företagen större handlingsfrihet i prissättning i handeln med andra företag. Resultatet blev att de statliga planorganen förlorade kontroll över priserna.[13] Företagen ändrade sina priser så frekvent att de statliga planorganen inte visste de verkliga priserna, vilket i praktiken nästintill omöjliggjorde någon planerad ekonomi. Sovjetiska centralorgan som var ansvariga för planekonomin blev ineffektiva.[14] Egentligen betydde denna prisreform att det skapades varuutbyte i handeln mellan företag där varje sida försökte, i sin strävan att öka profiten och minska kostnader, att få ett så bra pris som möjligt vid köp och försäljning av varor. De starkare företagen, som monopolen, kunde få ut mer p.g.a. av sin monopolställning.[15] För att få en större profit tenderade monopolen att sätta höga monopolpriser, eller skapa artificiella brister på varor för att öka efterfrågan och därmed höja priset.[16]
Reformerna gjorde alltså att företagen kunde i all större utsträckning fungera som självständiga och profitdrivna företag, som i en kapitalistisk marknad.
Hur ska man förklara detta fenomen? Detta var tillämpningen av värdelagen, som är varuproduktionens och varuutbytets ekonomiska lag.[17] Med andra ord är värdelagen kapitalismens fundamentala lag, och uttrycker sig i ett system i vilket enskilda producenter verkar i marknadsrelationer och producenternas enskilda vilja inte kan påverka värdelagens verkan.[18] Det som dock kan motverka detta är monopol[19] eller planering. Ett exempel på upphävande av värdelagen genom planering är följande: anta att priset för en flaska vodka är billigare än för ett klädesplagg. Men i en planekonomi kan priset för vodka höjas och bli relativt dyrare genom planens beslut (för att minska alkoholism), medan priset på kläder sänkas, för att människor ska ha råd att klä sig.[20] Ett sådant beslut är alltså ett politiskt beslut, och inte ett som verkar enligt marknadskapitalistiska mekanismer.
Företeelsen att företagen blev mer självständiga, profitdrivna, att fabriksdirektören verkade enligt kapitalistens logik och att planekonomin blev ineffektiv, var ett uttryck för värdelagens verkan, eftersom företagen började alltmer, men inte fullständigt, agera som självständiga producenter i en marknad. När Sovjetunionen kollapsade hade denna utveckling av värdelagens tillämpning lett till dess fullständiga verkan då de forna Sovjetstaterna inrättade en råkapitalism utan hinder.
I Sovjet var arbetaren en löneslav, och den politiska strukturen styrdes av ett privilegierat byråkratborgerskap som höll det arbetande folket utanför det politiska livet. Det var ett system som ruttnade på grund av statskapitalistiska produktionsförhållanden – d.v.s. en produktion där ett högt uppsatt byråkratborgerskap tillsammans med fabriksdirektörerna i praktiken ägde produktionsmedlen, där människors ställning i produktionen och ömsesidiga förhållanden var av statskapitalistisk typ och produkternas fördelning (både monetär och in natura[21]) bestämdes av och gynnade det nya härskande borgerskapet. Med profiten som mål i produktionen, blev den sovjetiska produktionen allt mer handikappad av en skärpt motsättning mellan arbete och kapital, mellan sovjetiska folket och det sovjetiska borgerskapet, vilket ledde till ekonomisk och politisk stagnation. Det ledande skiktet i företaget hade, likt en kapitalist, arbetskraft och produktionsmedel till sitt förfogande, och produktionens logik var sådan att desto mer ledningen kunde minska kostnaderna för dessa två utgifter, desto mer fick de själva tillägna sig av det värde (profiten) som arbetarklassen hade skapat.
Samtidigt som det fanns en planekonomi och monopol i Sovjetunionen som var baserad på statskapitalism, hade revisionisternas maktövertagande påbörjat processen mot en ekonomi baserad på allt fler kapitalistiska principer. Med andra ord, var målet med sovjetrevisionisternas reformer att utöka profitens roll i ekonomin och omfatta värdelagen som den samhälleliga produktionens regulator.
Värdelagen och socialismen
I den socialistiska uppbyggnadsfasen existerar värdelagen, men underordnas och begränsas av den ekonomiska planen. Värdelagen verkar där det finns produktion av handelsvaror – d.v.s. varor till försäljning på en marknad – och motverkas under socialismen av ”lagen om folkhushållningens planering”, d.v.s. en planekonomi. Värdelagens tillämpning var tvungen att begränsas i det socialistiska Sovjet, som t.ex. det faktum att man investerade mycket i tung industri, d.v.s. fokus på tillverkningen av produktionsmedel istället för konsumtionsvaror. Detta var ett politiskt beslut eftersom den tunga industrin var viktig för produktivkrafternas utveckling men gav ingen avkastning som krävs enligt logiken som råder hos kapitalistiska företag.[22] Men sovjetrevisionisterna utökade stadigt värdelagens omfattning som produktionens regulator, för att i slutet helt omfamna en marknadsekonomi som verkade enligt profitens logik. Detta är ett direkt resultat av sovjetrevisionisternas revidering av marxismen och att de slog in på den kapitalistiska vägen.
Stalin påpekade att:
”Betyder emellertid allt detta att värdelagens verkningar hos oss har alla lika fritt spelrum som under kapitalismen, att värdelagen hos oss är produktionens regulator? Nej, det betyder det inte. I verkligheten är värdelagens verkningssfär under vårt ekonomiska system strängt begränsad och hålles inom en bestämd ram.”[23]
”Om man betraktar räntabiliteten inte ur enstaka företags eller produktionsgrenars synvinkel och inte med ett år som måttstock, utan ur hela folkhushållningens synvinkel och låt oss säga 10-15 år som måttstock, vilket vore det enda riktiga sättet att behandla frågan, så kan den temporära och labila räntabiliteten hos enskilda företag eller produktionsgrenar inte alls uthärda någon jämförelse med den högsta form av stabil och ständig räntabilitet, som verkningen av lagen om folkhushållningens planering ger oss genom att befria oss från periodiska ekonomiska kriser, vilka ödelägger folkhushållningen och tillfogar samhället enorm materiell förlust, och genom att trygga oss en avbruten och snabb utveckling av folkhushållningen.”[24]
Det socialistiska samhället kan inte låta värdelagen vara produktionens regulator, utan måste begränsa den genom att politiken tar kommandot. Värdelagen som produktionens regulator är alltså ett kapitalistiskt sätt att organisera produktionen, en historisk rest som socialismen måste få bort i sin övergång till kommunismen. Eftersom sovjetrevisionisterna slog in på den kapitalistiska vägen och lät profiten ta kommandot, ökade endast värdelagens betydelse och omfattning. Mao påpekade att:
”I det socialistiska samhället är kategorierna fördelning efter arbete, varuproduktion, värdelagen och så vidare för närvarande anpassade till produktivkrafternas krav. Men allteftersom denna utveckling fortskrider kommer med säkerhet den dag då dessa kategorier inte längre kommer att vara tillämpade. Vid den tidpunkten kommer dessa kategorier att upplösas av produktivkrafternas utveckling; deras liv kommer att vara över.”[25]
”Värdelagen fungerar som ett instrument för planering. Bra. Men värdelagen bör inte göras till den huvudsakliga grunden för planering.”[26]
Värdelagen begränsas i socialismen genom att produktionen bestäms av politiska beslut som utrycker sig i den ekonomiska planen. Anders Carlssons argument att varor var subventionerade i Sovjet utgör inget kännetecken för ett socialistiskt samhälle – även i kapitalistiska länder verkar värdelagen sällan helt fritt, utan motverkas när det exempelvis finns politiska beslut som berör priser, skatter o.s.v. Det väsentliga är produktionsförhållandena.
Mao Zedong påpekade att:
”Kapitalismen lämnar efter sig varuformen, som vi för tillfället fortfarande måste behålla. Varuutbytets värdelagar spelar ingen reglerande roll i vår produktion. Denna roll spelas av planeringen, av det stora språnget framåt under planeringen, av att politiken tar kommandot”[27] [min fetstil]
Att profiten tar kommandot, d.v.s. värdelagen tar kommandot, eller att politiken tar kommandot; detta var en skiljepunkt mellan de sovjetiska revisionisterna och revolutionärerna i Kina. Trots att värdelagen inte helt försvinner under socialismen, ligger det i socialismens egen natur att denna lag måste begränsas och ersättas av det som Stalin kallade ”lagen om folkhushållningens planering”. Hur och i vilken utsträckning värdelagen ska begränsas beror på de konkreta omständigheterna, som förhållandet mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena i ett land, och i t.ex. socialistiska Sovjet och Kina har värdelagen begränsats på olika sätt.
Att revidera marxismen och låta profiten ta kommandot är att slå in på den kapitalistiska vägen – vägen till kapitalistisk restauration. Eftersom socialismen växer fram ur världskapitalismen, kan det egentligen endast finnas en dominerande tendens av två möjliga: att profit eller politik tar kommandot. Chrusjtjov-klickens maktövertagande påbörjade Sovjets långsiktiga kollaps. Gradvis avvecklades det socialistiska plansystemet och värdelagen fick en allt större roll i produktionen – ett resultat av att ledarskapet slog in på den kapitalistiska vägen, och detta fortsatte under Brezjnev fram till Gorbatjov. Värdelagens tillämpning hade en specifik form i Sovjet och genomgick en gradvis utveckling, och dessutom i två olika områden (planekonomin och den utbredda, illegala skuggekonomin).
Socialistiska eller kapitalistiska vägen
Efter Chrusjtjov-klickens maktövertagande inrättades kapitalistiska reformer steg för steg för att slutligen resultera i en marknadskapitalistisk restaurering med Gorbatjov/Jeltsin.
Det centrala i kapitalismen är kapitalistiska produktionsförhållanden: arbetarens ställning som löneslav, där kapitalisten beslagtar arbetarens mervärde, och produkterna av detta mervärde distribueras till en exploaterande klass som berikar sig själv. I Sovjet exploaterades det sovjetiska folkets mervärde för den sovjetiska socialimperialismens militarisering samt som materiella fördelar och lyx för en ny typ av borgerskap i samhället. Produktionen fortsatte med värdelagens/profitens allt större roll i produktionen – vilket är ett resultat av att låta profiten ta kommandot. Med facit i hand har kritiken mot Chrusjtjovrevisionismen och ”kapitalistfararna” i Kina visat sig vara helt korrekt i och med Sovjetunionens upplösning och Kinas integrering i den imperialistiska världsekonomin efter revisionisternas maktövertagande 1976.
Motsättningen mellan den kapitalistiska vägen och den socialistiska vägen är en oundviklig motsättning i det socialistiska samhället, och fördes fram av Mao Zedongs i hans teori om den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur. Kärnan i denna teori är att klasskampen fortsätter under socialismen. När kapitalistfararna har tagit makten, har historien visat att det leder till en kapitalistisk återställelse.
Revisionister som Anders Carlsson skönmålar det ruttna sovjetiska systemet och påstår att en liten grupp kontrarevolutionärer i högsta ledningen genomförde en kontrarevolution 1989-91, när kontrarevolutionen egentligen genomfördes efter Stalins död 1953. Utan förståelsen att ett nytt borgerskap i Sovjet reviderade marxismen-leninismen, upprättade en statskapitalism i Sovjetunionen och att klasskampen fortsätter även inom partiet under den socialistiska perioden, kommer socialismen att åter bli besegrad.
Det finns egentligen inget som på det ideologiska planet kvalitativt skiljer KP från SKP. Båda partierna stödjer uppfattningen att den sovjetrevisionistiska staten var socialistisk, rättfärdigar den sovjetiska socialimperialismen, och förkastar den vetenskapliga slutsatsen om nödvändigheten att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur.
Sovjetrevisionismen fortlever alltså, och utgör en negativ påverkan på de som är intresserade av socialismen. Klarhet om frågan om Sovjetunionens karaktär efter revisionisternas maktövertagande, är klarhet om vad som är marxism, och vad som är revisionism. Det är dessutom helt omöjligt för framtida socialistiska projekt att gå längre än vad tidigare har uppnåtts, om man inte lär från den kommunistiska rörelsens motgångar och förstår att borgerskapet ”finns mitt i kommunistpartiet – de som sitter vid makten och tar den kapitalistiska vägen.” (Mao Zedong).[28]
Sovjetunionens historia visar att Mao Zedongs teori om den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur har bekräftats till fullo och måste anammas av varje revolutionär som på allvar vill förstå och lära av socialismens nederlag under 1900-talet.
Thomas B.
Foto: Leonid Brezhnev speaks at 18th Komsomol Congress, RIA Novosti (CC BY-SA 3.0)
[1] Se Om revolutionen och proletariatets diktatur (Stockholm: Oktoberförlaget, 2023)
[2] https://proletaren.se/artikel/revolutionen-var-en-resa-i-det-okanda
[3] Ibid.
[4] KKP tog upp förekomsten av den svarta marknaden i Sovjet under Den stora polemiken genom att hänvisa till Sovjetiska nyheter som rapporterade detta. Se Om revolutionen och proletariatets diktatur. Den utbredda skuggekonomin var ingen hemlighet, och sovjetiska pressen fortsatte att rapportera om den svarta marknaden, se https://soviethistory.msu.edu/1980-2/underground-economy/underground-economy-texts/how-speculation-thrives/
[5] Nicolaus, Restoration of capitalism in the USSR, s.93; Bland, The restauration of capitalism in the Soviet Union s.17-9
[6] Bland, s.17
[7] Ibid., s.66
[8] Nicolaus, s.119-21
[9] Bland, s.72-74
[10] Ibid., s.30-2
[11] Ibid., s.41-5
[12] Ibid., s.46-9
[13] Ibid., s.60-4
[14] Nicolaus, s.136-8
[15] Nicolaus s.136
[16] Ibid., s.118
[17] Lärobok i marxismens politiska ekonomi, (Oktoberförlaget), s.48
[18] “The “exchange of labour for labour on the principle of equal valuation” {256}, in so far as it has any meaning, that is to say, the mutual exchangeability of products of equal social labour, hence the law of value, is the fundamental law of precisely commodity production, hence also of its highest form, capitalist production. It asserts itself in present-day society in the only way in which economic laws can assert themselves in a society of private producers: as a blindly operating law of nature inherent in things and relations, and independent of the will or actions of the producers.”
Engels, Antidühring https://www.marxists.org/archive/marx/works/1877/anti-duhring/ch26.htm
[19] “For prices at which commodities are exchanged to approximately correspond to their values, nothing more is necessary than 1) for the exchange of the various commodities to cease being purely accidental or only occasional; 2) so far as direct exchange of commodities is concerned, for these commodities to be produced on both sides in approximately sufficient quantities to meet mutual requirements, something learned from mutual experience in trading and therefore a natural outgrowth of continued trading; and 3) so far as selling is concerned, for no natural or artificial monopoly to enable either of the contracting sides to sell commodities above their value or to compel them to undersell. By accidental monopoly we mean a monopoly which a buyer or seller acquires through an accidental state of supply and demand.”
Marx, Capital vol. 3: Chapter 10 https://www.marxists.org/archive/marx/works/1894-c3/ch10.htm
[20] Bland, s.60
[21] Ett känt exempel var de speciella affärer, oftast med utländska varor, som endast var tillgängliga för partimedlemmar och de högt uppsatta.
[22] ”Obviously, if we were to follow the lead of these comrades, we should have to cease giving primacy to the production of means of production in favour of the production of articles of consumption. And what would be the effect of ceasing to give primacy to the production of the means of production? The effect would be to destroy the possibility of the continuous expansion of our national economy, because the national economy cannot be continuously expanded with-out giving primacy to the production of means of production. ”
”Totally incorrect, too, is the assertion that under our present economic system, in the first phase of development of communist society, the law of value regulates the “proportions” of labour distributed among the various branches of production. (…) If this were true, it would be incomprehensible why a number of our heavy industry plants which are still unprofitable and where the labour of the worker does not yield the “proper returns,” are not closed down, and why new light industry plants, which would certainly be profitable and where the labour of the workers might yield “big returns,” are not opened. ”
https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1951/economic-problems/ch04.htm
[23] Stalin, Socialismens ekonomiska problem i SSRU, s.21
[24] Ibid., s.24
[25] Mao Zedong, Reading notes on the Soviet text Political economy https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_64.htm
[26] Ibid.
[27] Mao Zedong, Concerning Economic Problems Of Socialism In The USSR
https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_65.htm
[28] Mao Zedong, Skrifter i urval 1926-1976, s.480