Redaktionens förord: Detta är en intervju som Regietto Aldrich Degollacion Imbong (RAID) genomförde med Jose Maria Sison (JMS), Filippinernas kommunistiska partis f.d. ordförande och sedermera ordförande för Nationella demokratiska fronten i Filippinerna. Filipinernas kommunistiska parti grundades 1968 och har sedan dess fört en väpnad kamp för socialismen i Filippinerna. Partiet för en av de största revolutionära kamperna i världen idag.
* * *
RADI: I en nyligen utgiven publikation från Filippinernas kommunistiska parti (FKP) med titeln “Anniversary Statements (1992-2017)”, fick jag reda på att det var först under FKP:s 26-årsjubileum 1994 som termen maoism dök upp (inte 1992 och 1993, vad gäller den nämnda publikationen). Tidigare uttalanden, som “Korrigera fel, återuppbygg partiet” 1968, nämnde bara Mao Zedongs tänkande, trots att ordförande Gonzalo i Perus kommunistiska parti 1983 påstås ha bekräftat maoismens universalitet. Kan du vänligen upplysa mig om FKP:s uppskattning av maoismen och FKP:s till synes försenade bekräftelse av maoismens universalitet?
JMS: Att Filippinernas kommunistiska parti använder ordet ”maoism” i stället för ”Mao Zedongs tänkande” är en fråga om transkription och symmetri vid sidan av termerna marxism och leninism. Det är en bekräftelse på FKP:s tidigare erkännande av Maos stora bidrag (under rubriken Mao Zedongs tänkande) till utvecklingen av marxismen-leninismen inom filosofi, politisk ekonomi, partibyggande (särskilt korrigeringsrörelsen), folkkriget och den proletära kulturrevolutionen i det socialistiska samhället. Under sitt ledarskap för Kinas kommunistiska parti (KKP) och den kinesiska revolutionen hade Mao tillsammans med sina kinesiska kamrater blygsamheten att vara ovilliga att glorifiera sig själva med termen maoism. I det KKP:s litteratur hittar man sammanfattande hänvisningar till hans bidrag till ideologi och politik som “Maos tankegångar” och “Maos tänkande”. Det var först under loppet av den stora proletära kulturrevolutionen (DSPK) som “Mao Zedongs tänkande” övergick till “Mao Zedongs Tänkande (med stort T)”.
Vid den tidpunkten hade KKP redan hyllat Mao Zedongs tänkande som det tredje stadiet i utvecklingen av proletariatets universella revolutionära teori. Det är således felaktigt att påstå att Gonzalo var den förste att sammanfatta eller syntetisera Maos läror eller hans teori och praktik som utgör det tredje stadiet i utvecklingen av marxistisk teori och praktik. Grunden för den marxistiska teorin och praktiken om folkkriget lades redan i det leninistiska stadiet när oktoberrevolutionen 1917 flyttade från städerna till landsbygden i inbördeskriget och kriget mot utländsk intervention.
Det som ansågs vara Maos viktigaste prestation, som utgjorde det tredje stadiet i utvecklingen av marxistisk teori och praktik, var inte hans teori och praktik om långvarigt folkkrig utan den om fortsatt revolution under proletariatets diktatur genom kulturrevolution för att bekämpa revisionismen, förhindra kapitalistisk återställelse och befästa socialismen. (Som första steg i marxismens utveckling betraktades Marx och Engels formulering av dess grundläggande principer och kritik av kapitalismen med fri konkurrens. Och det andra stadiet, leninismen, var Lenins vidareutveckling av marxismen under den moderna imperialismens och den proletära revolutionens epok).
Innan Mao dog hade han uppnått alla teoretiska och praktiska bidrag som han var kapabel till för att uppnå det tredje stadiet i marxismens utveckling. Men KKP kallade detta stadie för Mao Zedongs tänkande. Under DSPK:s första år fanns det till och med en överentusiastisk uppfattning inom KKP att efter lösningen av den moderna revisionismens problem “var imperialismen på väg mot ett totalt sammanbrott och socialismen marscherade mot världsseger”. Men Mao själv varnade 1969 för att det skulle ta ytterligare 50 till 100 år att nå det önskade målet.
Strax efter Maos död 1976 störtades proletariatet i Kina av den dengistiska kontrarevolutionen. Den kinesiska staten och KKP ändrade sin klasskaraktär. Men de har fortsatt att formellt och rituellt hänvisa till Mao Zedongs tänkande, trots det officiella fördömandet av DSPK som en total katastrof och den kapitalistiska restaureringen i full skala och Kinas samarbete med USA-imperialismen för att främja nyliberal globalisering. Det är Gonzalos förtjänst att han 1983 tog initiativet till att använda termen maoism, istället för Mao Zedongs tänkande, för att postumt visa en högre uppskattning av Mao åtminstone för några av hans stora bedrifter och för att hylla Maos teori och praktik som det tredje steget i utvecklingen av marxistisk teori och praktik. Men det är absurt att hävda att Gonzalos “syntes” gör maoismen “universell” eller att maoismens universalitet reduceras till “det långvariga folkkrigets universalitet” och föreskriften om ett “militariserat parti”.
Som jag tidigare har påpekat skapade Mao själv under sin livstid Mao Zedongs tänkande eller maoismen genom att ge stora bidrag till utvecklingen av marxismen-leninismen inom filosofi, politisk ekonomi, partibyggande (särskilt korrigeringsrörelsen), folkkriget och den proletära kulturrevolutionen i det socialistiska samhället. Mao Zedongs tänkande har fått en universell betydelse långt innan Gonzalo kallade det maoism. Den universella betydelsen av Mao Zedongs tänkande eller maoismen beror inte på något sätt på Gonzalo, som inte riktigt har sammanfattat alla den store Maos betydande prestationer.
Gonzalos dyrkare använder hans myntande av termen ”maoism” för att bedöma honom som den störste maoisten efter Mao. De borde ställa honom till svars för hans eget ledarskap i sitt eget land, hans “vänster”-opportunistiska linje innan han tillfångatogs 1992 och högeropportunistiska linje strax efter tillfångatagandet. Dessa motstridiga opportunistiska linjer har lett till nedgången för folkkriget i Peru. Och mystiken om honom som ansvarig för att ha “syntetiserat” maoismen bör inte användas som en yxa mot dem som fortsätter att föra folkkrig. Kautsky visade sig inte vara bättre än Lenin när han protesterade mot att Lenins idéer inte var marxism utan ”leninism”. Han var den förste av alla människor som yttrade termen leninism mot Lenin själv.
RADI: I samma jubileumsuttalande 1994 som nämndes i föregående fråga, likställde den senare Mao Zedongs tänkande med maoism (som sagt, Mao Zedongs tänkande ELLER maoism), vilket lett till en kritik som också framförs av Dem Volke Dienen i ”First Critical Remarks about the Role of the Communist Party of the Philippines in the International Communist Movement”. Du har gett förklaringen att “det inte finns någon skillnad i innehåll mellan Mao Zedongs tänkande och maoismen” i en intervju i tidningen New Culture Magazine från Communist Construction Union of Brazil. Men för Dem Volke Dienen, om både Mao Zedongs tänkande och maoismen var termer med samma innehåll, skulle det inte heller vara någon skillnad i att säga marxism eller Marx tänkande, eller leninism eller Lenins tänkande. Men “ismen” i maoismen måste särskiljas eftersom den innebär systematiseringen och den slutna utvecklingen av marxismens alla tre komponenter “till en högre nivå och en högre sanning” och inte bara som ett individuellt bidrag från en kinesisk kommunist. Vad är ditt svar på denna kritik?
JMS: Jag hade förmånen att vara i Kina i augusti 1966, när DSPK just hade börjat och Mao utvärderades, uppskattades och försvarades mot sina belackare och i förhållande till sina stora marxist-leninistiska föregångare. Jag hade mycket upplysande samtal med medlemmar av KKP:s centralkommitté och de högsta ansvariga i KKP:s högre partiskola. De sammanfattade Maos stora bedrifter under begreppet ”Mao Zedongs tänkande” såsom följande:
- Inom filosofin tog Mao fasta på och utvecklade Lenins identifiering av motsatsernas enhet (ett delar sig i två) som den materialistiska dialektikens mest grundläggande lag. Han gjorde detta i essäer som Om motsättningar, Om praktiken, Varifrån kommer korrekta idéer? och Om den korrekta behandlingen av motsättningar inom folket. Han tillämpade den materialistiska dialektiken för att uppnå högre kunskap genom dialektiken mellan teori och praktik, för att genomföra den nydemokratiska revolutionen genom folkkrig och för att genomföra den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget.
- Inom den politiska ekonomin hade Mao fördelen av att kunna dra positiva och negativa lärdomar av Stalins politik för socialistisk industrialisering och jordbrukskooperationen, revisionisternas omkastning av den socialistiska revolutionen och uppbygget, och att leda en självständig socialistisk revolution och uppbygge genom att använda basindustrin och den tunga industrin som ledande faktor, jordbruket som bas för ekonomin och den lätta industrin som överbryggande faktor under förhållanden med imperialistisk blockad, revisionistiskt förräderi och andra motgångar.
- Inom samhällsvetenskapen vidareutvecklade Mao teorin och praktiken för de nydemokratiska och socialistiska stadierna i den kinesiska revolutionen. Men hans viktigaste insats inom samhällsvetenskapen var att han erkände problemet med den moderna revisionismen och det faktum att det fortfarande finns klasser och klasskamp i det socialistiska samhället och att han utarbetade lösningar. Han förde fram en rad kampanjer för att upprätthålla, försvara och föra socialismen framåt, såsom antihöger-kampanjen, det stora språnget framåt, den socialistiska utbildningsrörelsen och i slutändan kulturrevolutionen när han mötte större motstånd från revisionisterna och kapitalistfararna.
- I partibygget antog och vidareutvecklade Mao den leninistiska läran om uppbyggandet av det proletära förtruppspartiet. Han utmärkte sig för att utveckla korrigeringsrörelsen som en kampanj för att utbilda partikadrer och medlemmar i marxist-leninistisk teori och praktik, som en metod för att identifiera fel och svagheter och för att ”rädda patienten från sjukdomen” och som ett sätt för partiet att bättre tjäna massorna, mobilisera dem, låta dem ta makten och stå under deras tillsyn.
- I folkkriget hade Mao redan visat hur de arbetande massorna av arbetare och bönder kunde besegra en fiende som var överlägsen i fråga om militär utrustning och utbildad personal genom den strategiska linjen med långvarigt folkkrig genom att omringa städerna från landsbygden i halvkoloniala och halvfeodala länder. Genom att vinna den nydemokratiska revolutionen genom folkkrig får det revolutionära proletariatet och folket kraft att gå vidare till socialistisk revolution.
- Teorin och praktiken för en fortsatt revolution under proletariatets diktatur genom DSPK betraktades som Maos största epokgörande bidrag. Den syftade till att bekämpa den moderna revisionismen, förhindra kapitalistisk restauration och befästa socialismen. Även om DSPK skulle komma att besegras av den dengistiska kontrarevolutionen, bekräftar och förklarar den fortfarande hur socialismen kan undergrävas och förstöras inifrån. En sådan lärdom kommer att vägleda de kommande socialistiska revolutionerna.
Före, under och efter grundandet av Filippinernas kommunistiska parti (FKP) var de sex ovannämnda komponenterna i Mao Zedongs Tänkande eller maoismen redan erkända och propagerade i FKP:s publikationer och förstådda av FKP:s kadrer och medlemmar. Vad gonzalisterna gör är att slita isär Mao Zedongs tänkande eller maoismen och överdriva det långvariga folkkriget som ett recept för alla länder under alla omständigheter och kräva militarisering av partiet som de huvudsakliga eller väsentliga delarna av maoismen. Detta är inte maoism utan en grotesk gonzalistisk förvrängning av maoismen.
I andra artiklar har jag redan påpekat att gonzalisterna har visat sig vara rena charlataner genom att hävda att ett långvarigt folkkrig kan föras i kapitalistiska industriländer och genom att inte genomföra en enda väpnad taktisk offensiv någonstans på årtionden för att bevisa sin tes. Militariseringen av partiet är en anti-maoistisk idé som går stick i stäv med principen att partiet, som den ideologiska och politiska ledande kraften, har befälet över geväret. I sin andra stora korrigeringsrörelse motsatte sig och besegrade FKP de “vänster”-opportunister som ville underordna partiet under armén.
RADI: Samtida vänsterfilosofer som Alain Badiou, Slavoj Zizek och Jodi Dean bejakar den kommunistiska idén (även om de har olika tolkningar av denna idé), men det som är slående bland dem är deras skillnader i frågan om politisk organisation, som allmänt kan beskrivas som en tydlig kapitulation inför det leninistiska förtruppspartiet. Badiou, till exempel, en självutnämnd maoist och en arvtagare till maj 1968 i Frankrike, argumenterar för en “politik utan parti”. Dean, å andra sidan, argumenterar för nödvändigheten av ett parti, men ett parti på internationell nivå, inte längre det traditionella statsbundna kommunistpartiet från det förflutna som tydligt hävdar att dess mål är att ta över den politiska och statliga makten från borgarklassen. Hur ser du på frågan om politisk organisering för att vinna kampen för kommunismen och vad var Maos eller maoismens viktiga bidrag till detta problem?
JMS: Det är absurt av Badiou att argumentera för “politik utan parti”. Han är intellektuellt och praktiskt en subjektivist och anarkist som försöker desorganisera massorna och leda dem till att de borgerliga partierna och den borgerliga staten dominerar. Han befinner sig utanför klasskampens värld mellan proletariatet och bourgeoisien. Han är definitivt inte maoist även om han utger sig för att vara maoist.
Den första stora socialistiska staten skulle inte ha upprättats om det inte hade funnits något bolsjevikparti som kunde leda de kämpande massorna av arbetare och bönder att störta reaktionärerna och ta den politiska makten. Utan KKP skulle det kinesiska proletariatet och folket inte ha lyckats vinna det nydemokratiska stadiet och det socialistiska stadiet i den kinesiska revolutionen.
Jodi Dean är något bättre än Badiou på att inse behovet av ett revolutionärt parti. Men samtidigt som det proletära revolutionära partiet är internationalistiskt måste det vinna revolutionen inom nationella gränser. För att Lenin och bolsjevikerna skulle kunna vinna den stora socialistiska oktoberrevolutionen var de tvungna att motsätta sig Andra internationalens socialpacifism och socialchauvinism.
Det är relevant att påminna om att Tredje internationalen eller Komintern försökte driva ett världsparti med lokala kommunistpartier som nationella sektioner. Men 1943 var Komintern tvungen att upplösa sig själv eftersom den inte kunde kommunicera och instruera eller ge råd till de kommunistpartier som var engagerade i de bittra antifascistiska krigen. Följaktligen antogs principerna om jämlikhet, oberoende och ömsesidigt stöd och samarbete i de kamratliga relationerna mellan kommunist- och arbetarpartierna.
I den bittra kampen mot den välorganiserade borgarklassen och de imperialistiska makterna måste proletariatet som revolutionens ledande klass ha ett politiskt parti. Det måste ha en ideologisk, politisk och organisatorisk linje för att besegra fienden. Det måste växa i styrka genom att vara intimt förbundet med de arbetande massorna. Det måste väcka, organisera och mobilisera dem i deras eget bästa intresse. Massbasen genererar massaktivisterna och de bästa partikadrerna och massorna. Partiet kan besegra fienden och vinna revolutionen endast med massornas deltagande och stöd.
Vi kan lära oss av Mao och maoismen hur man bygger upp partiet ideologiskt, politiskt och organisatoriskt, hur man gör sociala undersökningar och massarbete, hur man väcker, organiserar och mobiliserar de arbetande massorna och hur man utnyttjar folkkriget och enhetsfronten för att nå och mobilisera de miljontals massorna. Mao lärde oss hur vi skulle använda korrigeringsrörelsen för att rätta till fel och brister och därigenom ytterligare stärka partiet. Han insisterade på masslinjen att mobilisera massorna och vinna styrka från dem från ett skede av revolutionen till ett nytt och högre skede.
Vissa småborgerliga intellektuella har ett högtravande förakt för nationalstater och politiska partier. Men dessa är progressiva produkter av historien i förhållande till de efterblivna förhållandena under kolonial och feodal dominans. Och för att proletariatet ska kunna besegra de borgerliga staterna och partierna måste det skapa den socialistiska staten under ledning av det proletära revolutionära partiet. Innan det klasslösa kommunistiska samhället kan uppnås behövs socialistiska stater och kommunistiska partier för att bekämpa och besegra imperialismen och de lokala reaktionära klasserna.
Jag behöver inte kommentera Slavoj Zizek eftersom du inte tar upp någon specifik punkt om honom. Det behöver du inte heller göra. Han är en kameleont och en charlatan som utger sig för att vara filosof, som hoppar från pro-Stalin till anti-Stalin och som leker med fraser på samma sätt som ett barn leker med sina leksaker. Jag föreslår att ni bekantar er med hur Noam Chomsky beskriver honom.
RADI: Alain Badiou tolkar den stora proletära kulturrevolutionen (DSPK) som en nyhet eftersom det är den första revolutionen som sker i en socialistisk stat på samma sätt som Pariskommunen var den första revolutionen som skedde i en kapitalistisk stat. I sin läsning av DSPK förstärker Badiou emellertid sin ståndpunkt om “politik utan parti”, eftersom Kinas kommunistiska parti då (och nu) blev sammanflätat med statsmakten, ett maskineri som han hävdar måste avskaffas snarare än tas i besittning. På så sätt för hans uppfattning om en frigörande politik fram kravet på en politik “på avstånd från staten” och hävdar att återhållsamhet snarare än beslagtagande nu bör vara modellen för samtida politiska förfaranden. Vilken är den korrekta maoistiska synen på förhållandet mellan partiet och staten? Kan vi säga att masslinjen utgjorde ett betydande bidrag till detta problem?
JMS: Det skulle inte ha funnits något DSPK som en “nyhet” för Badiou om det inte hade funnits något KKP som upprättade ett socialistiskt samhälle som undergrävdes av de kapitalistfararna och som behövde DSPK för att bekämpa kapitalistfararna och konsolidera socialismen. Den dengistiska kontrarevolutionen besegrade DSPK just därför att revisionisterna eller kapitalistfararna kunde behålla och så småningom utöka sin makt och auktoritet inom både partiet och staten.
Som exemplen Sovjetunionen och Kina visar, när proletariatets styrande parti undergrävs av den moderna revisionismen och kapitalistfararna, ändrar staten karaktär från socialistisk till kapitalistisk. För det första kan ingen socialistisk stat och inget socialistiskt samhälle någonsin uppstå och utvecklas om det inte finns något revolutionärt parti inom proletariatet som leder folkarmén och massorna i störtandet av den borgerliga staten.
Under DSPK uppstod den mest omfattande formen av demokrati, när Mao samlade massorna av rödgardister och folket för att bombardera de borgerliga högkvarteren i partiet och staten och uppmanade partiet och Folkets befrielsearmé att stödja vänstern. Under KKP:s ledning uppstod revolutionära kommittéer för att leda massorna i lokalsamhällen, på fabriker och gårdar. Men under klasskampens gång skapade höger- och ultravänstern också en anarki av fraktioner bakom vilka kapitalistfararna manövrerade för att behålla sina positioner i KKP och staten i samarbete med centristerna för att i slutändan besegra DSPK.
Det är i enlighet med maoismen eller Maos läror som FKP har stärkt sig ideologiskt, politiskt och organisatoriskt och har samtidigt byggt massrörelsen och de lokala organen för politisk makt, som embryon till den framtida folkdemokratiska staten. Summan av dessa lokala politiska maktorgan kan betraktas som arbetarnas och böndernas provisoriska revolutionära regering. Dessa organ för politisk makt kan bildas endast därför att det finns ett parti, en folkarmé, massorganisationer och en enhetsfront som stöder och möjliggör dem.
RADI: I min avhandling hävdar jag att den samtida kommunistiska hypotesen måste beakta tre termer, som alla är dialektiskt relaterade till varandra: parti, stat och massrörelse. Jag hävdar vidare att kommunismen endast kan vara möjlig om partiets natur är “ett parti i splittring”, det vill säga ett parti som, samtidigt som det använder statsmakten för att undertrycka reaktionen, också fördjupar sig i massrörelserna. Vilken är maoismens största lärdom i frågan om politisk organisation (en fråga som Lenin på ett briljant sätt besvarade i Vad bör göras)? Förändrade maoismen på ett eller annat sätt frågan om förtruppens ledarskap (särskilt om vi tar hänsyn till lärdomarna från DSPK)?
JMS: Du är på rätt spår när du tänker på partiet, staten och massrörelsen, som alla är dialektiskt relaterade till varandra. Även om bara en av dessa saknas eller är svag, är det omöjligt att uppnå en fullständig utveckling av socialismen, vilket är förutsättningen för kommunismen. Om det inte finns något genuint kommunistiskt parti kan det inte bli någon socialistisk revolution och ingen socialistisk stat att upprätta.
Om det inte finns någon socialistisk stat finns det inget sätt att främja socialismens krafter och faktorer och bana väg för kommunismen. Utan proletariatets klassdiktatur finns det inget sätt att undertrycka reaktionen och hindra borgarklassen från att återuppstå och ta makten. Ett styrande kommunistiskt parti eller en socialistisk stat kan inte överleva och utvecklas utan att förlita sig på massrörelsen.
Mao anslöt sig till den leninistiska uppfattningen om ett förtruppsparti som representerar proletariatet som är den mest avancerade politiska och produktiva klass som är mest intresserad av socialism. Under den kinesiska revolutionens nydemokratiska och socialistiska stadier hade Mao och KKP gott om tid och möjlighet att utveckla KKP som den ledande kraften och de olika typer av krafter som skapade den kinesiska socialistiska staten.
På ett allsidigt sätt gynnades KKP av linjen att förlita sig på och lita till massorna och ständigt väcka, organisera och mobilisera dem i lokalsamhället och på arbetsplatserna under kampen mot fienden och uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle. Partiet gick i spetsen och var samtidigt kärnan i massformationerna. På båda sätten hämtade det sin styrka från massorna.
Det är också relevant att nämna att Stalin och Sovjetunionens kommunistiska parti, efter Lenins död, förde vidare leninismen i partibygget, massmobiliseringen och i den socialistiska revolutionen och uppbygget. Han byggde en mäktig socialistisk stat som kunde besegra fascismen och därefter utmana USA-imperialismen och det kapitalistiska världssystemet. Han genomförde väl den leninistiska uppgiften att främja byggandet av kommunistiska partier i många länder genom Komintern.
Den kinesiska revolutionen skulle inte ha vunnit seger och inte ha upprättat det kinesiska folkets demokratiska stat (som glider in i den socialistiska staten) om det inte vore för det kinesiska kommunistpartiets förtruppsroll, mobiliseringen av massorna, användningen av folkarmén för att krossa den reaktionära staten och folkets beredvillighet att som den nydemokratiska regeringen bygga vidare på de lokala organ för politisk makt som upprättats under folkkrigets gång.
Februari 2020
Foto: Bild på Jose Maria Sison, Ang Bayan.