Antikommunismen är en inneboende egenskap hos den borgerliga staten. Syftet med antikommunismen är att säkerställa den kapitalistiska exploateringens överlevnad genom att utmåla en ideologisk huvudfiende i det borgerliga samhällets överbyggnad, d.v.s. i dess juridiska, politiska och kulturella sfär. Det är således inte en slump att t.ex. Forum för levande historia, en antikommunistisk ideologisk apparat, är en myndighet i Sverige, d.v.s. en del av det svenska monopolkapitalets statsmaskineri. Det är ironiskt att denna myndighet påstår sig bekämpa propaganda och nämner att ”Genom att visa hur propaganda fungerar vill vi rusta ditt kritiska tänkande och ge dig redskap för att få syn på manipulerande budskap.”[1], eftersom Forum för levande historia är i själva verket praktexemplet på en propagandabyrå.
Historiskt sett har staten i alla klassamhällen, oavsett om de varit slav-, feodal- eller kapitalistsamhällen, verkat i samhällets juridiska, politiska och kulturella områden för att förtrycka dem som utmanar den härskande klassens intressen. Till sitt förfogande har den bl.a. akademiker, media, lagar o.s.v. för att sprida och verkställa tanken om att det rådande klassamhället är det bästa av alla världar. Kommunismen är den enda ideologi som vill avskaffa kapitalismen och den borgerliga staten, och således måste borgerskapet genomdriva en utbredd antikommunism som en nödvändighet för att försvara sitt välde. Marx och Engels nämnde att de som äger produktionsmedlen, äger också de ”andliga” produktionsmedlen:
”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga [kulturella] makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar. I en tid och i ett land där t.ex. kungamakten, aristokratin och bourgeoisin strider om makten och där alltså makten är delad framträder doktrinen om maktens fördelning som den härskande tanken och den formuleras som en ’evig lag’.”[2]
Lenin nämnde innan Oktoberrevolutionen och den första socialistiska statens bildande att:
”Det är onödigt att närmare gå in på den borgerliga vetenskapen och filosofin, som officiellt lärs ut av officiella professorer för att fördumma de besuttna klassernas uppväxande ungdom och ’drilla’ den mot yttre och inre fiender. Denna vetenskap vill inte ens höra talas om marxismen utan förklarar att den blivit vederlagd och förintad. Både de unga vetenskapsmän, som gör karriär på att vederlägga socialismen, och de utlevade gubbar, som vaktar traditionerna från alla möjliga mossbelupna ’system’, kastar sig med lika stor frenesi över Marx. Marxismens frammarsch, dess idéers spridning och förankring inom arbetarklassen ökar och skärper oundvikligen dessa borgerliga utfall mot marxismen, som blir allt starkare, allt mera stålsatt och livskraftig varje gång den ’förintas’ av den officiella vetenskapen.”[3]
”Marx’ lära åsamkar sig i hela den civiliserade världen den bittraste fiendskap och det största hat hos hela den borgerliga (den officiella såväl som den liberala) vetenskapen, vilken betraktar marxismen som ett slags ’skadlig sekt’. Någonting annat kan man heller inte vänta, ty någon ”opartisk” social vetenskap kan inte finnas i ett samhälle, som är uppbyggt på klasskampen. Hela den officiella och liberala vetenskapen försvarar på ett eller annat sätt löneslaveriet, medan marxismen förklarat ett skoningslöst krig mot detta slaveri. Att i ett löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap, vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan, huruvida man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.”[4]
Det är därmed inte alls överraskande att sedan Oktoberrevolutionens seger 1917, Folkrepubliken Kinas bildande 1949 och Sovjetunionens seger i Andra världskriget och de flertal nationella befrielsekrig under kommunistiska partiers ledning eller inflytande, att antikommunismen har blivit institutionaliserad till att bli en myndighet i dagens Sverige.
Antikommunismen i Sverige har inte endast haft en ideologisk karaktär, utan utgjort ett omfattande övervakning av kommunister – tusentals åsiktsregistrerades under uppsvingsåren 1960–70-talet[5] av säkerhetspolisen, i Norge så många som 20 000.[6] Sådan övervakning görs i syfte att eliminera, d.v.s. fängsla och döda, politiska motståndare för att skydda den härskande klassens stat när dess makt blir riskerar att bli verkligt hotad. Under andra världskriget, fängslades ca 1500 kommunister, vänstersocialdemokrater, anarkister och antinazister utan rättegång i svenska interneringsläger av den socialdemokratiska regeringen.[7] Skulle Nazityskland invadera Sverige, skulle de överlämnas till nazisterna och avrättas.
Den borgerliga staten försöker också minimera stödet till revolutionärer i utlandet. Kommunistiska partier i förtryckta länder som kämpar för sitt folks frihet från imperialismens kedjor, t.ex. Filippinernas kommunistiska parti och Indiens kommunistiska parti (maoisterna), och som utgör den största motkraften mot borgerskapet i deras länder, har terrorstämplats av EU och satts på samma nivå som ultrareaktionära terrorgruppen IS.
Antikommunismen kan inte bekämpas huvudsakligen genom enbart ett ideologiskt motstånd, utan i grund och botten måste kommunisterna vinna massornas förtroende genom tillämpningen av masslinjen, d.v.s. omvandla massornas konkreta problem till en korrekt politisk linje och delta i kampen. På detta sätt kan massorna genom sina egna erfarenheter inse riktigheten i kommunisternas politik. Utöver detta är en säkerhetspolitik nödvändigt för ett revolutionärt parti för att skydda sina medlemmar från övervakning och fascistiska hot.
/ Emil A.
Foto: Valaffisch för United Australia Party (Public Domain).
[1] https://www.levandehistoria.se/utstallning/utstallningar-som-visas-hos-oss/utstallningen-propaganda
[2] Marx och Engels. Den tyska ideologin, 1845-46
[3] Lenin, Marxismen och revisionismen
[4] Lenin, Marxismens tre källor och tre beståndsdelar
[5] https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/nat_asiktsregis.html
[6] https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/nat_behoverevolpartisakerhpol.html
[7] https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-hemliga-koncentrationslager-under-kriget
https://sv.wikipedia.org/wiki/Interneringsl%C3%A4ger_i_Sverige_under_andra_v%C3%A4rldskriget (se källor)