I ett socialistiskt samhälle är det huvudsakligen kapitalistfararna som är byråkrater och partimedlemmar som utgör moderna revisionismens företrädare eftersom de verkar inom statsapparaten. Historiskt sett, från lärdomarna i Sovjetunionen och Kina, har revisionisterna i statsapparaten alltid antagit rollen som ett byråkratborgerskap när de har tagit makten. Motsättningen blir mer precis den mellan byråkratborgerskap och proletariatet, vilket är ett konkret uttryck för huvudmotsättningen mellan proletariatet-borgerskapet under socialismens period. Byråkratborgerskapet blir den huvudsakliga representanten för borgerskapet under socialismens period, eftersom industri- och jordbrukskapitalister inte existerar då produktionen inom dessa sektorer har hamnat under statens kontroll.
Är byråkratborgerskap en korrekt beteckning? Kinas kommunistiska parti använde det begreppet I polemiken mot revisionisterna i Sovjetunionens och Jugoslaviens parti: ”I Jugoslavien har man, fast Titoklicken alltjämt hissar socialistisk flagg, sett hur en byråkratbourgeoisi, som står i motsättning till det jugoslaviska folket, så småningom kommit till, sedan Titoklicken slog in på revisionismens väg och omvandlade den jugoslaviska staten från en proletär diktatur till en byråkrat-bourgeoisins diktatur samt dess socialistiska folkhushållning till statskapitalism. Nu ser man chrusjtjovklicken ta den väg som Titoklicken redan färdats.”[1] Kapitalistfararna i partiet, den moderna revisionismens företrädare inom statsapparaten, kan sagas vara ett latent byråkratborgerskap, som förverkligas (d.v.s. blir ett de facto borgerskap) först när revisionismen segrat och ett socialistiskt land förvandlas till ett rent statskapitalistiskt eller byråkratkapitalistiskt land.
Givet att kapitalistfararna ämnar sabotera proletariatets diktatur, uppstår således en motsättning mellan vissa delar av kadrerna i statsapparaten och folket. Mao Zedong nämnde denna motsättning I sin kända text Om den riktiga behandlingen om motsättningarna inom folket, där han skriver att: ”Vår folkregering är en regering som verkligen motsvarar folkets intressen och tjänar folket, men ändå finns det vissa motsättningar mellan regeringen och folket. Dessa innefattar motsättningar mellan statens intressen, kollektivets intressen och individens intressen; mellan demokrati och centralism; mellan ledning och ledda samt motsättningar som uppstår på grund av vissa statstjänstemäns byråkratiska arbetsstil i deras mellanhavanden med massorna. Alla dessa är också motsättningar inom folket. På det hela taget är motsättningarna inom folket baserade på den grundläggande intressegemenskapen inom folket.”
Hur ska denna motsättning hanteras för att förhindra kapitalistfararnas maktövertagande? Denna fråga kan egentligen besvaras i praktiken, men Den stora proletära kulturrevolutionen och Mao Zedong kan ge vissa riktlinjer för framtiden genom deras praktiska erfarenheter. Mao påpekade att de som bekämpade Den stora proletära kulturrevolutionen var byråkratiska element i statsapparaten som hade politisk degenererat på grund av sina materiella villkor, och som därmed tenderade att bekämpa den proletära politiken:
”Å andra sidan har ett antal partimedlemmar inte velat gå framåt, vissa har gått bakåt och motsatt sig revolutionen. Varför? Därför att de blev höga statstjänstemän och ville skydda de höga statstjänstemännens intressen. De har ett bra hus, en bil, en hög lön och biträden, [detta är] mer bedrövligt än kapitalisterna. Med den socialistiska revolutionen kommer de själva under beskjutning. När det gällde den kooperativa omvandlingen av jordbruket fanns det folk I partiet som motsatte sig det, och när det [nu] gäller att kritisera den borgerliga rätten, är de emot det. Ni genomför den socialistiska revolutionen och vet ändå inte var bourgeoisin finns. Den finns direkt I kommunistpartiet – de som sitter vid makten och tar den kapitalistiska vägen.”[2]
Samtidigt är det arbetarklassen som är skaparna av värde och kunskapen i samhället. Som Mao påpekade: ”Massorna är de verkliga hjältarna, medan vi själva bara är barnsliga och okunniga, inclusive jag själv. Tendensen är att de lägre nivåerna överträffar de högre nivåerna, att massorna överträffar ledarna och att ledarna inte har samma standard som vanliga arbetare eftersom de är skilda från massorna och inte har någon praktisk erfarenhet.”[3]
Dock måste massorna ledas av ett kommunistiskt parti, som utgör det mest avancerade delen av arbetarklassen. Det kommunistiska partiet kan dock endast vinna massornas stöd genom att övertyga massorna genom deras egna erfarenheter, och kan inte påtvinga dem den marxistiska världsåskådningen:
”Centralkommittén har gång på gång betonat att massorna måste utbilda sig själva och befria sig själva. Detta beror på att världsåskådningen inte kan påtvingas dem.”[4]
Det enda korrekta sättet att leda massorna och undvika att motsättningarna mellan regeringen och folket antar en antagonistisk karaktär är tillämpningen av masslinjen. Mao har alltid framhävt masslinjen som ett centralt begrepp för att förena massorna och partiet till en enhetlig kraft. Masslinjen säger att:
”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara ‘från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, och omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral, varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin.”[5]
Detta gäller även partiets högsta ledarskap, som är i sin kunskap beroende av masslinjen, eller den ”kollektiva visdomen”:
”Det är inte det att jag inte vill tala om genier. Att vara ett geni är att vara lite intelligentare. Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen.”[6]
Enligt Mao är också masslinjen förutsättningen för att undvika att partiets kader avskiljer sig från massorna. Således är masslinjen det mest grundläggande i partiets ledning. En byråkratisk klass uppstår först då när masslinjen inte tillämpas, och denna byråkratklass gör sig oberoende av massorna, vilket slutligen leder till partiets urartning och revisionismens seger, och slutligen till en fullständig kapitalistisk återställning. Mao påpekade att byråkratiska tendenser uppstår när masslinjen inte tillämpas:
”Uppfattningen om det riktiga förhållandet mellan den ledande gruppen och massorna i en organisation eller i en kamp, uppfattningen att den riktiga idén om ledningen kan vara endast ’från massorna och till massorna’ och uppfattningen att den allmänna uppmaningen måste kombineras med särskild vägledning då ledningens idéer omsätts i praktiken – dessa uppfattningar måste propageras överallt under den pågående korrigeringskampanjen för att rätta de felaktiga synpunkterna bland våra kadrer i dessa frågor. Många kamrater ser inte betydelsen av eller är inte bra på att dra samman aktivisterna till att bilda en ledande kärna, och de ser inte vikten av eller är inte bra på att intimt förbinda denna ledande kärna med massorna och därför blir deras ledning byråkratisk och skild från massorna.”[7]
Detta leder givetvis till frågan om hur man ska bekämpa att masslinjens förkastas och hindra byråkratiska tendenser från att växa fram. En väsentlig åtgärd som Mao framförde är att de som är tillsatta att administrera den proletära staten måste alltid vara under massornas övervakning, och att det måste finnas en bred folklig demokrati. Dessa två är egentligen oskiljbara; om statstjänstemännen degenererar och skiljer sig från massorna, måste massorna kunna avsätta dem, vilket enbart kan göras genom statsjänstemännen kan övervakas och avsättas genom en stark demokrati. Detta blir givetvis enklare när den proletariatets demokratiska diktatur har en minimal byråkrati, och där kadrerna väljs direkt av folket, istället för upprättandet av en lång hierarkisk kedja av byråkrater, vilket frodar korruption, karriärism och ”klientilism”, som Mao kallade ”feodala relationer”: där en högre byråkrat får stödet av lägre byråkrater i utbyte för vissa förmåner. Detta hade Mao att säga:
”I arbetet med att rensa ut kontrarevolutionärer, följer de inte linjen att rensa ut dem med massornas hjälp under ledning av partikommittéerna. De förlitar sig helt på hemligt arbete eller så kallat professionellt arbete. Professionellt arbete är nödvändigt. Det är absolut nödvändigt att använda detektivmetoden och rättegångar för att ta hand om kontrarevolutionära element, men det viktigaste är att föra ut masslinjen under ledning av partikommittéerna. När det handlar om diktatur över en hel reaktionär klass, är det speciellt viktigt att lita på massorna och partiet. Att utöva diktaturen över de reaktionära klasserna betyder inte att vi helt skall eliminera alla reaktionära element, utan snarare att vi ska eliminera de klasser som de tillhör. Vi ska använda oss av lämpliga metoder för att göra om dem och omvandla dem till nya människor. Utan en bred folklig demokrati kan inte den proletära diktaturen konsolideras och då kommer den politiska makten att vara instabil och osäker. Utan demokrati, utan mobilisering av massorna, utan övervakning från massornas sida kommer det att vara omöjligt att utöva en effektiv diktatur över de reaktionära och dåliga elementen och det kommer att vara omöjligt att effektivt omvandla dem. De kommer då att fortsätta att ställa till bråk och har fortfarande en möjlighet att komma igen.”[8]
Att ställa statstjänstemän till svars för sina handlingar genom massornas övervakning i form av val, ställer även frågan om hur dessa val ska gå till. Det är givetvis bättre om det finns en kandidatur till positioner som kommer nedifrån, än att kandidater föreslås från högre upp i hierarkin. Sådana val bör givetvis anta karaktären av en socialistisk tävlan, eller socialistiska val, i enlighet med principen ”låt hundra blommor blomma, låt hundra idériktningar tävla mot varandra”.
År 1970, mitt under Den stora proletära kulturrevolutionen, publicerade Mao Zedong en skrift med 20 punkter som kritiserade byråkratin. De tre sista punkterna visar att Mao såg mycket allvarligt på de avvikande tendenser som byråkratin gav upphov till:
”18. Det finns ingen organisation; de anställer personliga vänner; de ägnar sig åt fraktionalism; de upprätthåller feodala relationer; de bildar klickar för att främja sina egna privata intressen; de skyddar varandra, individen står över allt annat; dessa små tjänstemän skadar massorna. Detta är sekteristisk byråkrati.
19. Deras revolutionära vilja är svag; deras politik har degenererat och ändrat karaktär; de uppträder som om de vore högt kvalificerade; de uppträder med högmod; de utövar varken sitt sinne eller sina händer. De äter sig mätta varje dag; de undviker utan svårighet hårt arbete; de kallar på en läkare när de inte är sjuka; de gör utflykter till bergen och till havet; de gör saker och ting ytligt; de oroar sig för sina individuella intressen, men de oroar sig inte alls för det nationella intresset. Detta är degenererad byråkrati.
20. De främjar felaktiga tendenser och en reaktionär anda; de konspirerar med dåliga personer och tolererar dåliga situationer; de ägnar sig åt skurkaktighet och överträder lagen; de ägnar sig åt spekulation; de är ett hot mot partiet och staten; de undertrycker demokratin; de slåss och hämnas, de bryter mot lagar och förordningar; de skyddar de dåliga; de gör ingen skillnad mellan fienden och oss själva. Detta är byråkratin av felaktiga tendenser och reaktion.”[9]
Vilka lärdomar ska dras? Den byråkratiska apparaten bör vara så minimal som möjlig, med så direct representation från folket som det kan bli, för att undvika en självgående byråkratiskt grupp som ger upphov till alla former av politisk degenerering. När väl byråkratin blir tillräckligt stor, och byråkrater gör sig beroende av varandra istället för att väljas av och tjäna massorna, antar byråkratin sitt eget liv och utgör grogrunden för revisionism. Desto större byråkratin är vid den revolutionära statens bildande, desto svårare blir det att bekämpa den. Problemet med revisionism kan inte reduceras enbart till frågan om byråkratin, men det är förmodligen en viktig faktor att beakta under det socialistiska uppbygget.
Thomas Berg
Foto: 1967-02 1966年毛泽东 / Wikimedia commons (Public domain)
[1] Chrusjtjovs falska kommunism och dess lärdomar för världen
[2] Mao Zedong, Skrifter i urval 1926-1976, s.479-80
[3] Ibid.
[4] Ibid., s.451
[5] Mao Zedong, Citat av ordförande Mao Tse-tung, s.116-117
[6] Mao Zedong, Skrifter i urval 1926-1976, s. 467
[7] Ibid., s.235
[8] Ibid., s.409-10
[9] Mao Zedong, Twenty manifestations of bureacracy https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/
volume-9/mswv9_85.htm